Universitetsadresserna

universitetsadresserna. Frågan om undervisningsspråket vid Helsingfors universitet var föremål för ständig debatt under tiden mellan de båda världskrigen. På finskt håll ville man i vidsträckta kretsar och särskilt bland äktfinnarna (jfr äktfinskhet) göra landets enda statsuniversitet till en härd för den finska nationella kulturen, och den svenska undervisningen sågs som ett hinder för detta. I det motsatta lägret uppfattades planerna på en nedskärning av den svenska undervisningen som ett hot mot den finlandssvenska kulturella odlingen.

I september 1934 framlade regeringen en proposition i universitetsfrågan, som ansågs otillfredsställande från finlandssvensk synvinkel. På initiativ av Svenska folkpartiet insamlades då en protestadress med 153 914 namnteckningar, som överlämnades till regering och riksdag 25/10 1934. Oberoende därav, men ungefär samtidigt, inlämnades på de finländska beskickningarna i Stockholm, Köpenhamn och Oslo adresser, som var undertecknade av sammanlagt 762 svenska, danska, norska och isländska universitetsmän; i dem påpekades det bl.a. att ett försvagande av det svenska språkets ställning vid Helsingfors universitet skulle innebära en allvarlig förlust för den nordiska kulturgemenskapen.

De nordiska adresserna framkallade bl.a. i den finskspråkiga pressen beskyllningar om att de inspirerats från finlandssvenskt håll, där det skandinaviska ingripandet betraktades som en framgång. I detta sammanhang anställdes även jämförelser med den s.k. europeiska adressen 1899. (O. Mustelin, De nordiska u. 1934, 1981)