utrikesrepresentation. Från en blygsam början med tre legationer i Stockholm, Berlin och Moskva har Finland under sin tid som självständig stat skapat ett globalt nätverk av ambassader, generalkonsulat och honorärkonsuler. I jämförelse med de nordiska länderna har Finland hämtat in deras försprång, som givetvis existerade 1918 då de första finländska beskickningarna grundades.
Finland har idag (2006) diplomatiska förbindelser med långt över 100 nationer. I 80 huvudstäder finns det ambassader, där beskickningschefen kan vara sidoackrediterad i andra länder. Med ambassaderna jämförbara permanenta delegationer finns i 7 städer, främst EU-representationen i Bryssel och vid NATO-högkvarteret i samma stad, FN i New York och de internationella organisationerna i Genève. Finland har generalkonsulat i 8 städer, vilkas influensområde är viktigt ur både ekonomisk och politisk synvinkel, såsom bl.a. S:t Petersburg, Hamburg, New York och Los Angeles. Finlands oavlönade honorärkonsuler utomlands uppgår till ca 400.
Som jämförelse kan nämnas att av utländska stater har 55 diplomatisk representation i Hfrs, medan 93 länder är sidoackrediterade från andra huvudstäder.
Finland har två gånger valts till medlem av FN:s säkerhetsråd, 1969-70 och 1989-90, vilket kan ses som ett tydligt tecken på att Finlands ställning och utrikespolitik hade vunnit respekt och internationell acceptans.
En uppfattning om ambassadernas mångskiftande uppgifter ger utrikesministeriets direktiv för deras verksamhet och hur de fördelas mellan olika intresseområden:
- utrikes- och säkerhetspolitik
- handelsekonomiska uppgifter
- utvecklingssamarbete
- främjande av Finlandsbilden
- närområdessamarbete
- konsulära tjänster, pass och visum
- hjälp till finländare i nöd utomlands, i synnerhet vid katastrofsituationer
Under kalla kriget var ambassadernas rapportering om utrikes- och säkerhetspolitik oerhört viktig. Utrikeshandelns behov har också alltid haft hög prioritet. Trots utvidgad frihandel och WTO:s regler gäller det för en ambassad att uppmärksamma tekniska handelshinder och protektionistiska drag i utlandet. Tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och kriget i Libanon 2006 uppenbarade för första gången att den allmänna opinionen i landet kräver bättre katastrofinsatser för finska medborgare utomlands. Om och när någonting liknande händer på nytt kommer beredskapen för snabba insatser att få högsta prioritet.
Det ökade internationella samarbetet och dess talrika konferenser har påverkat ambassadnätets utveckling och utrikesrepresentationens arbetsmetoder. Det har med rätta sagts i en regeringsrapport till riksdagen i början av 2000-t., att Finland verkar i en helt annorlunda internationell omgivning än för bara tio år sedan. Finland som var den återhållsamma iakttagaren i det kalla krigets gråzon har blivit en aktiv medlem i EU. Nu råder ingen tvekan om att landet tillhör västvärlden. Finland kan vara med om att forma unionens politik under förutsättning att landet kan föra en meningsfull dialog i de andra huvudstäderna. Det kräver mera expertis och skicklighet från ambassadörernas och de diplomatiska tjänstemännens sida än någonsin tidigare.
Efter det kalla kriget väntade man sig fred. Nya problem har emellertid framträtt på Balkan och i Rysslands förhållande till flera av sina närmaste grannar. Integrationsutvecklingen i Europa förväntas skapa ökad stabilitet, men den undanröjer inte alltid osäkerhetsfaktorer i Finlands närhet eller oväntade hotbilder. Den internationella terrorismen och brottsligheten kan inte stävjas utan ett närmare samarbete mellan de europeiska länderna. Begrepp som militär och civil krishantering har blivit allt viktigare på den europeiska agendan. I modern tid är dess ursprung Maastrichtfördraget av 1991, då EU beslöt att verka för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Hela detta vida arbetsfält förutsätter att u:s funktionsduglighet bevaras intakt. Det finns en inbyggd spänning mellan finansministeriet och utrikesministeriet, det förra ministeriet vill helst spara på kostnaderna utomlands, medan utrikesministeriet försöker svara mot de utmaningar och behov som landet möter internationellt. Det har i vissa fall lett till en uttunning av tjänstemannakåren vid ambassaderna, där utsända diplomater har ersatts av lokalt anställd personal. Om den här trenden fortsätter hotar den att underminera många ambassaders trovärdighet.
Ibland har utrikesministeriet tvingat fram lyckade satsningar utomlands. I Berlin har de nordiska länderna byggt var sin nya ambassad i anslutning till varandra. I Washington är den nya finländska ambassaden ett arkitektoniskt mästerverk som har väckt stor uppmärksamhet (Heikkinen, Mikko). De europeiska huvudstäderna är jämte FN i New York också viktiga fora för internationell diplomati, eller multidiplomati som den också kallas. I Paris finns både OECD och Unesco, i Genève ECE, WHO och ILO, i Wien OSSE, i Rom FAO och i Strasbourg Europarådet.
EU:s nya grundstadga, det s.k. Lissabonfördraget trädde slutligen i kraft den 1.12 2009. Det kommer att medföra avgörande förändringar i EU:s verksamheter och strukturer. EU har fått en egen president, förre belgiske premiärministern Herman Van Rompuy som formellt blir ordförande för Europeiska rådet, d.v.s. toppmötena som hålls två gånger i halvåret. EU har också en ny utrikesminister, Catherine Ashton från England. Hon kommer att leda EU:s utrikesministermöten och tillika vara viceordförande i EU-kommissionen. EU kommer att utveckla sina diplomatiska beskickningar, som av allt döma blir till det mest omfattande ambassadnätet i hela världen. Det innebär en utmaning för medlemsländernas egen utrikesförvaltning men också en möjlighet för en del av personalen att bli EU-diplomater. Lissabonfördraget stärker också befogenheterna för EU-parlamentet i budgetfrågor och godkännande av EU-kommissionens nya ledamöter. Lissabon-fördraget ledde omedelbart till återverkningar i Finland. Regeringen beslöt med hänvisning till Finlands grundlag 93§ 2 mom., som föreskriver att alla EU-ärenden underlyder regeringen, att statsministern ensamt representerar Finland vid toppmötena. Detta har inte accepterats av president Tarja Halonen, som har hänvisat till sin roll som ledare av utrikespolitiken i samverkan med regeringen. Statsminister Matti Vanhanen har i detta skede (december 2009) hänvisat till att samordningen av utrikespolitiken kan ske inom ramen för regeringens säkerhets- och utrikespolitiska utskott, där presidenten leder ordet. (Tom Söderman)
Finland har idag (2006) diplomatiska förbindelser med långt över 100 nationer. I 80 huvudstäder finns det ambassader, där beskickningschefen kan vara sidoackrediterad i andra länder. Med ambassaderna jämförbara permanenta delegationer finns i 7 städer, främst EU-representationen i Bryssel och vid NATO-högkvarteret i samma stad, FN i New York och de internationella organisationerna i Genève. Finland har generalkonsulat i 8 städer, vilkas influensområde är viktigt ur både ekonomisk och politisk synvinkel, såsom bl.a. S:t Petersburg, Hamburg, New York och Los Angeles. Finlands oavlönade honorärkonsuler utomlands uppgår till ca 400.
Som jämförelse kan nämnas att av utländska stater har 55 diplomatisk representation i Hfrs, medan 93 länder är sidoackrediterade från andra huvudstäder.
Finland har två gånger valts till medlem av FN:s säkerhetsråd, 1969-70 och 1989-90, vilket kan ses som ett tydligt tecken på att Finlands ställning och utrikespolitik hade vunnit respekt och internationell acceptans.
En uppfattning om ambassadernas mångskiftande uppgifter ger utrikesministeriets direktiv för deras verksamhet och hur de fördelas mellan olika intresseområden:
- utrikes- och säkerhetspolitik
- handelsekonomiska uppgifter
- utvecklingssamarbete
- främjande av Finlandsbilden
- närområdessamarbete
- konsulära tjänster, pass och visum
- hjälp till finländare i nöd utomlands, i synnerhet vid katastrofsituationer
Under kalla kriget var ambassadernas rapportering om utrikes- och säkerhetspolitik oerhört viktig. Utrikeshandelns behov har också alltid haft hög prioritet. Trots utvidgad frihandel och WTO:s regler gäller det för en ambassad att uppmärksamma tekniska handelshinder och protektionistiska drag i utlandet. Tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och kriget i Libanon 2006 uppenbarade för första gången att den allmänna opinionen i landet kräver bättre katastrofinsatser för finska medborgare utomlands. Om och när någonting liknande händer på nytt kommer beredskapen för snabba insatser att få högsta prioritet.
Det ökade internationella samarbetet och dess talrika konferenser har påverkat ambassadnätets utveckling och utrikesrepresentationens arbetsmetoder. Det har med rätta sagts i en regeringsrapport till riksdagen i början av 2000-t., att Finland verkar i en helt annorlunda internationell omgivning än för bara tio år sedan. Finland som var den återhållsamma iakttagaren i det kalla krigets gråzon har blivit en aktiv medlem i EU. Nu råder ingen tvekan om att landet tillhör västvärlden. Finland kan vara med om att forma unionens politik under förutsättning att landet kan föra en meningsfull dialog i de andra huvudstäderna. Det kräver mera expertis och skicklighet från ambassadörernas och de diplomatiska tjänstemännens sida än någonsin tidigare.
Efter det kalla kriget väntade man sig fred. Nya problem har emellertid framträtt på Balkan och i Rysslands förhållande till flera av sina närmaste grannar. Integrationsutvecklingen i Europa förväntas skapa ökad stabilitet, men den undanröjer inte alltid osäkerhetsfaktorer i Finlands närhet eller oväntade hotbilder. Den internationella terrorismen och brottsligheten kan inte stävjas utan ett närmare samarbete mellan de europeiska länderna. Begrepp som militär och civil krishantering har blivit allt viktigare på den europeiska agendan. I modern tid är dess ursprung Maastrichtfördraget av 1991, då EU beslöt att verka för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Hela detta vida arbetsfält förutsätter att u:s funktionsduglighet bevaras intakt. Det finns en inbyggd spänning mellan finansministeriet och utrikesministeriet, det förra ministeriet vill helst spara på kostnaderna utomlands, medan utrikesministeriet försöker svara mot de utmaningar och behov som landet möter internationellt. Det har i vissa fall lett till en uttunning av tjänstemannakåren vid ambassaderna, där utsända diplomater har ersatts av lokalt anställd personal. Om den här trenden fortsätter hotar den att underminera många ambassaders trovärdighet.
Ibland har utrikesministeriet tvingat fram lyckade satsningar utomlands. I Berlin har de nordiska länderna byggt var sin nya ambassad i anslutning till varandra. I Washington är den nya finländska ambassaden ett arkitektoniskt mästerverk som har väckt stor uppmärksamhet (Heikkinen, Mikko). De europeiska huvudstäderna är jämte FN i New York också viktiga fora för internationell diplomati, eller multidiplomati som den också kallas. I Paris finns både OECD och Unesco, i Genève ECE, WHO och ILO, i Wien OSSE, i Rom FAO och i Strasbourg Europarådet.
EU:s nya grundstadga, det s.k. Lissabonfördraget trädde slutligen i kraft den 1.12 2009. Det kommer att medföra avgörande förändringar i EU:s verksamheter och strukturer. EU har fått en egen president, förre belgiske premiärministern Herman Van Rompuy som formellt blir ordförande för Europeiska rådet, d.v.s. toppmötena som hålls två gånger i halvåret. EU har också en ny utrikesminister, Catherine Ashton från England. Hon kommer att leda EU:s utrikesministermöten och tillika vara viceordförande i EU-kommissionen. EU kommer att utveckla sina diplomatiska beskickningar, som av allt döma blir till det mest omfattande ambassadnätet i hela världen. Det innebär en utmaning för medlemsländernas egen utrikesförvaltning men också en möjlighet för en del av personalen att bli EU-diplomater. Lissabonfördraget stärker också befogenheterna för EU-parlamentet i budgetfrågor och godkännande av EU-kommissionens nya ledamöter. Lissabon-fördraget ledde omedelbart till återverkningar i Finland. Regeringen beslöt med hänvisning till Finlands grundlag 93§ 2 mom., som föreskriver att alla EU-ärenden underlyder regeringen, att statsministern ensamt representerar Finland vid toppmötena. Detta har inte accepterats av president Tarja Halonen, som har hänvisat till sin roll som ledare av utrikespolitiken i samverkan med regeringen. Statsminister Matti Vanhanen har i detta skede (december 2009) hänvisat till att samordningen av utrikespolitiken kan ske inom ramen för regeringens säkerhets- och utrikespolitiska utskott, där presidenten leder ordet. (Tom Söderman)
utrikesrepresentation. Innergården på Finlands ambassad i Stockholm. Byggnaden, betraktad som en arkitektonisk sevärdhet, utformades av Kristian Gullichsen och stod färdig på Gärdet 2002. Foto: Lehtikuva, T. Wennström.