Vägtrafikstadganden

vägtrafikstadganden ingår i flera lagar och förordningar, av vilka de viktigaste är vägtrafiklagen av 1981 och vägtrafikförordningen av 1982 samt fordonslagen av 2002 och förordningen om användning av fordon på väg av 1992. I den gällande vägtrafiklagen (äldre lagar stiftades 1926 och 1957) har vissa allmänna definitioner, trafikregler, stadganden om trafikstyrning, trafikolyckor och säkerhetsåtgärder, körkort, trafikövervakning, trafikbrott m.m. sammanförts. Förordningen innehåller bl.a. bilder av gällande vägmärken och de regler som angår dem. Därtill finns en körkortsförordning från 1990 (körkort), en förordning om registrering av fordon (1995), en förordning om övervakning av fordons trafikduglighet (2002), en lag om transport av farligt gods på väg (2002) och lagar om tillståndspliktig person- resp. godstrafik på väg (1991 och 1994, se biltrafik).

Hastighetsbegränsningar för alla motorfordonskategorier rådde i Finland under bilismens begynnelseskede; för personbilar, som dittills fått köra högst 45 km/h i städer och andra tättbebyggda samhällen och högst 70 km/h på landsbygden, infördes fri fart 1937. Temporära och regionala hastighetsbegränsningar för personbilar och motorcyklar gällde i experimentsyfte under flera år på 1960- o. 70-t. Den fria farten upphörde slutgiltigt 1974, då en allmän bashastighet på 80 km/h infördes i hela landet; på de vägar där högre hastighet är tillåten (100 km/h, på motorvägar 120 km/h) finns detta angivet med vägmärken. 1987 (till en början på försök; permanent sedan 1989) infördes ytterligare vinterhastighet (nov.-apr.); farten sänktes till 100 km på motorvägar och 80 km på övriga vägar. Särskilda bestämmelser om högsta tillåtna hastighet gäller för paketbilar, lastbilar, personbilar med släpvagn och bussar, mopeder och traktorer. Inom tätort är bashastigheten 50 km/h. Många kommuner har dock i början av 2000-t. sänkt hastigheten i de centrala delarna och viktigare bostadsområden till 40 km/h. Polisens trafikövervakning har samtidigt i allt högre grad inriktats på fartkontroll.

Parkering. Den ständigt ökande motorfordonstrafiken tvingade efter hand fram inskränkningar i bilisternas rätt att uppställa sina fordon på gator o.a. allmänna platser. Den första åtgärden var att införa parkeringsförbud eller -begränsningar på vissa ställen, vilket var sällsynt före andra världskriget. På 1980-t. började man i en del städer skapa bilfria zoner. Parkering tillför kommunerna en viss inkomst, sedan man på 1960-t. allt allmännare börjat sätta upp parkeringsmätare. 1970 stiftades en lag om parkeringsbot ; parkeringsboten är en administrativ påföljd, som föreläggs i stället för straff för flertalet parkeringsförseelser. Med stöd av denna lag inrättades kommunala parkeringsövervakartjänster (s.k. Lapp-Lisor) i flera större städer. S.k. datumparkering blev möjlig 1974.

Obligatorisk användning av körljus utanför tätorterna är påbjuden året om sedan 1982 (körljustvånget infördes 1973 under den s.k. mörka årstiden, 1/9-30/4), medan bilbältestvånget infördes 1975.

Historia. De första föreskrifterna i svenska riket om samfärdseln på vägar och gator utfärdades i en gästgiveriförordning av 1734, i vilket det bl.a. stadgades att mötande skulle väja till vänster. För Finlands del infördes högertrafik genom ett kejserligt manifest av 1858, som emellertid lika litet som den nämnda gästgiveriförordningen innehöll några bestämmelser om på vilken sida omkörning skulle ske. I en förordning av 1919 fastslogs att omkörning skulle äga rum till höger, men denna bestämmelse ändrades 1921, varvid omkörning till vänster påbjöds. 1926 stiftades den första lagen om trafik med motorfordon, som upphävdes genom lagen om vägtrafik av 1957.