Valloner

valloner, keltiskt-germanskt-romanskt blandfolk med egen fransk dialekt i s. Belgien och omgivande franska områden, bildar den fransktalande befolkningen i Belgien. V. inkallades redan i slutet av 1500-t. till Sverige för att medverka till utvecklandet av landets järnhantering. Genom förmedling av Louis De Geer invandrade 1618 flera hundra vallonska familjer som kom att göra en betydelsefull insats inom den svenska järnhanteringen. Vallonerna var kända som skickliga smeder som hade utvecklat vallonsmidet, en överlägsen teknik att framställa smidbart järn av tackjärn.

Invandringen berörde även Finland. Redan på 1630-t. anlände v. för att arbeta vid bruken i landets s.v. delar; först kom hammarsmeder, masmästare och kolare till Antskog i Pojo, där landets enda vallonhammare inrättades 1634 av Jacob Wolle, och spred sig senare till de kringliggande bruken (Fiskars, Fagervik, Kauttua, Koskis m.fl.). Även Orijärvi koppargruva sysselsatte v., vilkas ättlingar på ifrågavarande bruksorter länge utgjorde ett tydligt urskiljbart folkelement. I Finland förekommande släktnamn, som tyder på vallonsk härkomst, är bl.a. Gauffin och Gefvert. Under svenska tiden kom v. dessutom till Finland som ämbetsmän och militärer. Vallonsläkter som invandrat på detta sätt är bl.a. adliga ätten Charpentier och släkten Basilier. 1994 bildades föreningen Finlands vallonättlingar (Suomen vallonit), som tjänstgör som kontaktlänk för vallonavkomlingar och personer som forskar i vallonernas historia. Föreningen som har ca 80 medlemmar arrangerar sammankomster och utfärder till orter där v. verkat. (B. Berg, Vallonernas spår, 1998; G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare: Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige, 2001)