Varggrottan, grottformation bestående av en vågrät öppning i en lodrät bergvägg i nordsluttningen av Bötombergen i Lappfjärd, Kristinestad. Grottan uppskattas vara 30 x 26 m stor och omfatta 400 m 2; dess största höjd uppgår till 2,2 m. Grottan är fylld med morän. Vid utgrävningar i V., som företagits i olika repriser sedan 1997, har man blottat flera jordlager, som har sköljts in av havsvågorna eller skuffats in av inlandsisen från den terrass som finns utanför grottan. I omgivningarna har man på ett antal platser funnit avlagringar med markytor från tiden före den sista nedisningen.
De arkeologiska undersökningarna har fortsatt i olika repriser, senast 2006. I ett av grottans understa skikt har man funnit spår av en hårdtrampad yta av småsten och spår av eldhantering. Fynden är mycket sparsamma och har tolkats som skrapor, knivar, knackstenar och kärnor vilka tillslagits av en finkornig kvartsit och röd siltsten. Grottans fyndförande skikt har genom termoluminescens och geologiska metoder daterats till den s.k. Eem-interglacialen, eller mellanistiden, då temperaturen tillfälligt var högre och fuktigare än i våra dagar. Fyndens äkthet och datering har på sina håll betvivlats, men internationell expertis anser att föremålen från V. tillverkats av människor och att de i fråga om slagteknik är från paleolitisk tid. De närmaste motsvarigheterna till tekniken finner man inom Moustérien-kretsen i Mellaneuropa. Då även de fysikaliska dateringarna indicerar en ålder mellan 130 000 och 120 000 år kan V. åtminstone i detta skede uppfattas som Finlands äldsta stenåldersboplats. Nya fynd och iakttagelser kan självsagt förändra bilden. (Torsten Edgren)
De arkeologiska undersökningarna har fortsatt i olika repriser, senast 2006. I ett av grottans understa skikt har man funnit spår av en hårdtrampad yta av småsten och spår av eldhantering. Fynden är mycket sparsamma och har tolkats som skrapor, knivar, knackstenar och kärnor vilka tillslagits av en finkornig kvartsit och röd siltsten. Grottans fyndförande skikt har genom termoluminescens och geologiska metoder daterats till den s.k. Eem-interglacialen, eller mellanistiden, då temperaturen tillfälligt var högre och fuktigare än i våra dagar. Fyndens äkthet och datering har på sina håll betvivlats, men internationell expertis anser att föremålen från V. tillverkats av människor och att de i fråga om slagteknik är från paleolitisk tid. De närmaste motsvarigheterna till tekniken finner man inom Moustérien-kretsen i Mellaneuropa. Då även de fysikaliska dateringarna indicerar en ålder mellan 130 000 och 120 000 år kan V. åtminstone i detta skede uppfattas som Finlands äldsta stenåldersboplats. Nya fynd och iakttagelser kan självsagt förändra bilden. (Torsten Edgren)
Varggrottan. Ingången är endast 1,5 m hög, och inne i grottan är den maximala höjden 2,2 m, vilket har ställt stora krav på de arkeologer som utfört undersökningar. Under stenåldern torde man i huvudsak ha vistats på terrassen utanför grottans öppning. Foto: Museiverket.