vass, bladvass ( Phragmites australis), Finlands största gräs, upp till 4 m högt. V. finns i hela landet vid sjöar och vattendrag, men även i diken, på sandstränder och strandåkrar samt på myrar (rikkärr). V. var i äldre tider en naturresurs, som utnyttjades på många sätt; de utvuxna stråna, rören, användes som kreatursfoder och som taktäckningsmaterial, varvid de många gånger ersatte halmen. Den yviga blomvippan, som gick under olika benämningar i Finlands svenskbygder (Åland: vipp; Åboland och Nyland: tofs; Österbotten: vipp eller lugg), nyttjades som fyllning i madrasser och dynor. Vipporna kunde även ge ylle en grön färg, medan vassrötterna redan tidigt togs i bruk inom folkmedicinen. Enskilda "rörtegar" omtalas under medeltiden i landslagarna och landskapslagarna. Vid sidan av dem fanns allmänningsvassar, där man skördade gemensamt, eller där v. kunde bärgas fritt; v. hade särskilt längre fram stor betydelse för de obesuttna i skärgårds- och kustbyarna, som på detta sätt kunde få foder till sina kreatur och vassvippor till försäljning. "Tofsen" var en begärlig handelsvara ända fram till 1930-t. (till detta bidrog även det faktum, att tofsbolster traditionellt ingick i brudens utstyrsel). Den insamlades på sina håll systematiskt ännu under åren efter andra världskriget. Sedan utnyttjandet av v. och strandbetet i stort sett upphört är v. i dag en av de växter som expanderat mest längs stränderna Finland.
vass. Var tidigare en viktig naturresurs men betraktas idag av mången närmast som en estetisk belastning, vilket har skapat en marknad för företag som sysslar med vassbekämpning. Här v. vid läppträsket i Karis. Foto: H. Ekberg.