Vattenskidåkning

vattenskidåkning är en sport som började utövas på 1920- o. 30-t., men som fick internationell spridning först efter andra världskriget. 1946 grundades Union internationale de ski Nautique (UISN) och samma år World water ski union (WWSU), som 1988 antog namnet International water ski federation (IWSF) och idag är högsta instans i grenen. VM-status fick sporten 1949, både för herrar och damer, och upptogs på EM-programmet ett år senare. Man tävlar i tre olika moment: trickåkning, slalom och hopp och sammanlagt.

I Finland introducerades sporten 1950, då backkonstruktören, backhopparen och kombinerade skidåkaren Kauko Kolma (1911-90) demonstrerade grenen på Roddstadion i Hfrs. Han satte 1951 inofficiellt världsrekord i hastighetsåkning med 161,7 km/h, dragen av ett flygplan. Olympiaåret 1952 grundades den första föreningen, Helsingin vesikiitäjät, och 1954 byggdes det första vattenskidhopptornet i Valkeakoski. Det nationella vattenskidförbundet Suomen vesihiihtoliitto (SVHL), grundades 1961, och detta år började man även arrangera finländska mästerskap i grenen. Förbundet antog 1994 namnet Suomen vesihiihtourheilu (SVHU). Vid OS i München 1972 var v. uppvisningsgren och finländaren Heikki Olamo var tredje i slalom. 1978 började man VM-tävla barfota och 2000 kom en ny tävlingsform, VM på vattenskidbräda, som redan 1996 hade blivit FM-gren; för denna variant finns ett separat grenförbund i SVHU. Av framstående inhemska vattenskidåkare kan nämnas flerfaldiga EM-medaljören Vappu Barck och bland herrarna Heikki Olamo, Jouko Lammi, Kari Jääskeläinen och Antti Laakso. (Ingmar Björkman)