visa (besläktat med subst. vis, d.v.s. sjunga) är en strofisk dikt med strofisk melodi. Visan präglas i allmänhet av en viss enkelhet och folklighet till form och innehåll. Gränsen mellan sång och v. är inte lätt att dra; valet av beteckning påverkas i hög grad av författarens, kompositörens eller sångarens subjektiva omdöme och egen terminologi.
En stor grupp visor är folkvisorna, som i traditionen har levt anonymt i olika varianter. Men det hindrar inte att forskningen idag kan känna till såväl författare som kompositör till många folkvisor. Avgörande för om visan uppfattas som folkvisa är om upphovsmannen lyckats producera sig inom en traditionell genre och om visan fått fäste i traditionen.
För att lättare kunna handskas med visorna brukar man dela in dem i grupper enligt olika definitionsgrunder. De folkliga visorna kan då enligt funktion grupperas i arbetsvisor, sjömansvisor, vallvisor, vaggvisor etc., enligt innehåll i andliga visor, politiska visor, nyhetsvisor, kärleksvisor, nidvisor, skämtvisor m.m. Definitionerna är vaga; samma v. kan uppfattas som sjömansvisa, skämtvisa eller kärleksvisa. Särskilt mångtydig är termen folkvisa, som i de nordiska länderna länge åsyftade balladen, d.v.s. den medeltida berättande visan.
På 1800-t., när uppteckningsarbetet tog fart, blomstrade vissången i bygderna. Man sjöng under arbetet och på fritiden. I synnerhet ungdomarna var flitiga sångare, som sjöng när de samlades i hemmen eller ute i det fria. När den spontana sången vid tiden kring sekelskiftet 1900 försvagades inleddes ett revitaliseringsarbete. En särställning inom detta arbete intog föreningen Brage, som inte bara utgav folkvisor i kör- och orkesterarrangemang utan även producerade en mängd nyskrivna visor i folkton, som snart kom att uppfattas som folkvisor. 1913 utgav Brage Toner från stugor och stigar med nyskrivna texter till folkmelodier. I synnerhet visor av Alex. Slotte och Ernst V. Knape fick stor genomslagskraft och blev stående nummer vid de finlandssvenska sång- och musikfesterna.
En stor mängd visor har genom tiderna skapats av kända skalder och kompositörer. Inte sällan får dessa gå under beteckningen litterära visor. Diktandet av visor och vissången upplevde en renässans med tillkomsten av samfunden Visans vänner (bl.a. i Hfrs, Åbo och Vasa); det första tillkom i Stockholm 1936 på tillskyndan av bl.a. trubaduren Evert Taube. Syftet var att odla visan som konstart.
Visor har alltid kunnat användas i politiskt syfte; på 1960-t. blomstrade den politiska och samhällkritiska visan i revyer och kupletter på bl.a. Svenska teatern och Lilla teatern i Hfrs. I början av 2000-t. fick snapsvisan en synlig plats i medierna som en följd av de finländska mästerskapstävlingarna i nyskrivna snapsvisor, som efter rikssvensk modell ordnats i Hfrs sedan hösten 2000. (B.R. Jonsson, Visa. Sohlmans musiklexikon, 1979) (Ann-Mari Häggman)
En stor grupp visor är folkvisorna, som i traditionen har levt anonymt i olika varianter. Men det hindrar inte att forskningen idag kan känna till såväl författare som kompositör till många folkvisor. Avgörande för om visan uppfattas som folkvisa är om upphovsmannen lyckats producera sig inom en traditionell genre och om visan fått fäste i traditionen.
För att lättare kunna handskas med visorna brukar man dela in dem i grupper enligt olika definitionsgrunder. De folkliga visorna kan då enligt funktion grupperas i arbetsvisor, sjömansvisor, vallvisor, vaggvisor etc., enligt innehåll i andliga visor, politiska visor, nyhetsvisor, kärleksvisor, nidvisor, skämtvisor m.m. Definitionerna är vaga; samma v. kan uppfattas som sjömansvisa, skämtvisa eller kärleksvisa. Särskilt mångtydig är termen folkvisa, som i de nordiska länderna länge åsyftade balladen, d.v.s. den medeltida berättande visan.
På 1800-t., när uppteckningsarbetet tog fart, blomstrade vissången i bygderna. Man sjöng under arbetet och på fritiden. I synnerhet ungdomarna var flitiga sångare, som sjöng när de samlades i hemmen eller ute i det fria. När den spontana sången vid tiden kring sekelskiftet 1900 försvagades inleddes ett revitaliseringsarbete. En särställning inom detta arbete intog föreningen Brage, som inte bara utgav folkvisor i kör- och orkesterarrangemang utan även producerade en mängd nyskrivna visor i folkton, som snart kom att uppfattas som folkvisor. 1913 utgav Brage Toner från stugor och stigar med nyskrivna texter till folkmelodier. I synnerhet visor av Alex. Slotte och Ernst V. Knape fick stor genomslagskraft och blev stående nummer vid de finlandssvenska sång- och musikfesterna.
En stor mängd visor har genom tiderna skapats av kända skalder och kompositörer. Inte sällan får dessa gå under beteckningen litterära visor. Diktandet av visor och vissången upplevde en renässans med tillkomsten av samfunden Visans vänner (bl.a. i Hfrs, Åbo och Vasa); det första tillkom i Stockholm 1936 på tillskyndan av bl.a. trubaduren Evert Taube. Syftet var att odla visan som konstart.
Visor har alltid kunnat användas i politiskt syfte; på 1960-t. blomstrade den politiska och samhällkritiska visan i revyer och kupletter på bl.a. Svenska teatern och Lilla teatern i Hfrs. I början av 2000-t. fick snapsvisan en synlig plats i medierna som en följd av de finländska mästerskapstävlingarna i nyskrivna snapsvisor, som efter rikssvensk modell ordnats i Hfrs sedan hösten 2000. (B.R. Jonsson, Visa. Sohlmans musiklexikon, 1979) (Ann-Mari Häggman)