von Qvanten

von Qvanten, Emil (f. 22/8 1827 Björneborg, d. 5/12 1903 San Remo, Italien), författare och tidningsman. Q. sändes 1840 till kadettkåren i Fredrikshamn, som han dock lämnade efter några år på grund av vantrivsel. Han tog 1846 studenten i Hfrs och utgav 1851 sin första samling Dikter; i denna ingick bl.a. Suomis sång (skriven trol. redan 1842, med en viss omarbetning av J.L. Runeberg), som i Pacius tonsättning blivit något av en andra nationalsång. Den lungsjuke och, som man trodde, dödsdömde Q. begav sig 1851 på en resa till Sydafrika och Ostindien. Vid återkomsten till Europa slog han sig ned i Stockholm, där han verkade som tidningsman och 1864-72 tjänstgjorde som Karl XV:s bibliotekarie. Under Krimkriget förfäktade Q. (som blev svensk medborgare 1857) åsikter, som gjorde att hemlandets gräns blev spärrad för honom för lång tid framåt. Han utgav 1855 under pseudonymen Peder Särkilax broschyren Fennomani och skandinavism, i vilken han bl.a. framkastade tanken på ett svensk-finländskt statsförbund. Senare (1857-61) publicerade Q. fyra häften Finska förhållanden med anonyma brev och 1861 Censur-kalender med artiklar som undertryckts av censuren i Finland. Där uppfattades hans verksamhet dock som skadlig, vilket bl.a. J.V. Snellman framhöll med skärpa i en mot politiska emigranter riktad polemik i Litteraturbladet.

Även under ofärdsåren kring sekelskiftet 1900 uppträdde Q. till Finlands försvar genom artiklar i den internationella pressen. Hans politiska agitation var grundad på den nationalromantiska idén om nationen som en individ med rätt att själv bestämma över sitt öde. Q:s politiska verksamhet ansågs på sin tid representera höjden av fantasteri, men senare betraktades han som en tidig förkämpe för Finlands självständighet. Som lyriker var han en av de mest framträdande senromantikerna. (C. Bååth-Holmberg, Skaldedrömmar och skaldepolitik: E. v. Q. och hans tid, 1906)