Wager, Leif Christian (f. 11/2 1922 Hfrs, d. där 9/3 2002), skådespelare, son till Lasse Wager. Han genomgick Svenska teaterns elevskola 1940-42, var anställd på Svenska teatern 1942-1975 och på Kansallisteatteri 1975-89. 1942-46 var han även anställd vid filmbolaget Suomen filmiteollisuus.
W. blev som nittonåring berömd över en natt, tack vare filmen Katarina och greven av Munksnäs (Katariina ja Munkkiniemen kreivi), den första milstolpen i hans filmkarriär som sedermera kom att omfatta över trettio filmer. Filmen, en romantisk och nostalgisk kärlekssaga hade premiär 1943 och bjöd på den verklighetsflykt många längtade efter under en värld i krig. Nils- Eric Fougstedts låt Sua vain yli kaiken mä rakastan, sjungen av W., blev en evergreen som fortfarande är aktuell, inte minst på bröllop. Nitton år var han fortfarande då han anmälde sig hos Röda korset och arbetade som frivillig (han var norsk medborgare) sanitär och ambulansförare i Hfrs. Sedermera flyttades W. till huvudstabens underhållningsavdelning och uppträdde för soldaterna vid fronterna från Ålands yttre skärgård till Vita havet.
W. gjorde många folkkära filmer. Han spelade mot finsk films och teaters stora stjärnor Regina Linnanheimo, Helena Kara, Tauno Palo, Kyllikki Forssell, Ansa Ikonen - och mot Eeva-Kaarina Volanen i hans egen favoritfilm Kesäillan valssi (1951). Sitt egentliga livsverk gjorde han ändå på Svenska teatern och på Kansallisteatteri. Hans kapacitet i yrket var imponerande. Spiritualitet, kunnighet och disciplin kännetecknade honom som skådespelare. W. kunde sjunga, dansa och steppa, något han ibland gjorde tillsammans med sin hustru Eva Hemming, dansare och koreograf. Han spelade piano, gitarr och lite saxofon. Hans personliga charm och utstrålning gjorde att han med tiden fick axla många charmörroller i operetter, musikaler och komedier. Då W. gavs tillfälle till det visade han sin styrka också i djupare karaktärsroller. Bland hans främsta roller märks Sakini i Tehuset Augustimånen - en roll för vilken han lärde sig tala japanska helt begripligt - hans briljanta Armfelt i Strindbergs Gustav III och den bisarre, gripande Semjon Sejenovitj i Nikolaj Erdmans Leve självmördaren. En annan suggestiv roll var den vilsne Ashton i Pinters Snyltgästen. Vidare kan nämnas Billy Jack i Teenagerlove och succérollen som Higgins i My fair lady, en uppsättning som gick 200 gånger så att Svenska teatern kunde betala av sina skulder. Bland hans roller på Kansallisteatteri märks Arnolphe i Molières Hustruskolan, baronen i Offenbachs operett Pariserliv, Kontrabasen och Prokofjev i Elitklassen. Utgav 2000 memoarboken Hävyttömän hieno elämä. (Margita Andergård)
Hans hustru sedan 1946, danskonstnären Eva Hemming-W. (1923-2007), var solodansös på Finska operan 1940-46 och verkade från 1950 som fri dansös, skådespelerska, koreograf och pedagog. Utgav 1991 menoarverket Hymy nuoruudelle och 1996 en bok som sin danslärare, den ryska dansösen Elisabeth Apostol under titeln Lumoojatar Pietarista.
W. blev som nittonåring berömd över en natt, tack vare filmen Katarina och greven av Munksnäs (Katariina ja Munkkiniemen kreivi), den första milstolpen i hans filmkarriär som sedermera kom att omfatta över trettio filmer. Filmen, en romantisk och nostalgisk kärlekssaga hade premiär 1943 och bjöd på den verklighetsflykt många längtade efter under en värld i krig. Nils- Eric Fougstedts låt Sua vain yli kaiken mä rakastan, sjungen av W., blev en evergreen som fortfarande är aktuell, inte minst på bröllop. Nitton år var han fortfarande då han anmälde sig hos Röda korset och arbetade som frivillig (han var norsk medborgare) sanitär och ambulansförare i Hfrs. Sedermera flyttades W. till huvudstabens underhållningsavdelning och uppträdde för soldaterna vid fronterna från Ålands yttre skärgård till Vita havet.
W. gjorde många folkkära filmer. Han spelade mot finsk films och teaters stora stjärnor Regina Linnanheimo, Helena Kara, Tauno Palo, Kyllikki Forssell, Ansa Ikonen - och mot Eeva-Kaarina Volanen i hans egen favoritfilm Kesäillan valssi (1951). Sitt egentliga livsverk gjorde han ändå på Svenska teatern och på Kansallisteatteri. Hans kapacitet i yrket var imponerande. Spiritualitet, kunnighet och disciplin kännetecknade honom som skådespelare. W. kunde sjunga, dansa och steppa, något han ibland gjorde tillsammans med sin hustru Eva Hemming, dansare och koreograf. Han spelade piano, gitarr och lite saxofon. Hans personliga charm och utstrålning gjorde att han med tiden fick axla många charmörroller i operetter, musikaler och komedier. Då W. gavs tillfälle till det visade han sin styrka också i djupare karaktärsroller. Bland hans främsta roller märks Sakini i Tehuset Augustimånen - en roll för vilken han lärde sig tala japanska helt begripligt - hans briljanta Armfelt i Strindbergs Gustav III och den bisarre, gripande Semjon Sejenovitj i Nikolaj Erdmans Leve självmördaren. En annan suggestiv roll var den vilsne Ashton i Pinters Snyltgästen. Vidare kan nämnas Billy Jack i Teenagerlove och succérollen som Higgins i My fair lady, en uppsättning som gick 200 gånger så att Svenska teatern kunde betala av sina skulder. Bland hans roller på Kansallisteatteri märks Arnolphe i Molières Hustruskolan, baronen i Offenbachs operett Pariserliv, Kontrabasen och Prokofjev i Elitklassen. Utgav 2000 memoarboken Hävyttömän hieno elämä. (Margita Andergård)
Hans hustru sedan 1946, danskonstnären Eva Hemming-W. (1923-2007), var solodansös på Finska operan 1940-46 och verkade från 1950 som fri dansös, skådespelerska, koreograf och pedagog. Utgav 1991 menoarverket Hymy nuoruudelle och 1996 en bok som sin danslärare, den ryska dansösen Elisabeth Apostol under titeln Lumoojatar Pietarista.