Wasa teater , svenskspråkig teater i Vasa, grundad 1919 på initiativ av affärsmannen Holger Schauman, med stöd av Svenska teaterföreningens i Finland lokalavdelning i Vasa. Hotell Ernsts övre våning inreddes till teatersalong, och den rutinerade teatermannen Ernst Ahlbom utsågs till chef. Artisterna var unga nybörjare, både inhemska och rikssvenska. Premiärerna följde tätt på varandra, och cheferna växlade ofta. Bland dessa märks Konni Wetzer, som 1921-27 tog hand om den konstnärliga ledningen och stabiliserade teaterns verksamhet. En annan inhemsk chef av betydelse var Rafael Stenius (1933-39); han spelade själv i stora roller. C-A. Heiknert innehade 1948-50 och 1951-52 den konstnärliga ledningen och väckte uppmärksamhet genom sin Hamlet-tolkning. Carl Estlander skötte det administrativa arbetet som teaterchef 1947-63.
En brand ödelade hela huset i januari 1953. Carl Estlander var den drivande kraften när det gällde att skaffa medel för återuppbyggnaden, han organiserade en riksomfattande insamling; bidragen från Sverige var också betydande. Stiftelsen Wasa teater grundades för att trygga teaterns existens. 1955 kunde teatern återinvigas i en ny byggnad, ritad av Bertel Liljequist. I det huset, renoverat 1997-98, verkar W. fortfarande. Huset står på samma tomt som det gamla hotellet. Teatern har nu tre scener, stora scenen (270 platser), studioscenen (90 platser) och Vasallen (60 platser). Teaterns ekonomi blev stabilare sedan den 1997 övertagits av samkommunen Svenska Österbottens förbund.
Till en början var en stor del av personalen rikssvensk, något som ibland orsakade livlig debatt. Premiärerna var så många som 17 per år, mest var det frågan om lättare komedier och operetter. Först på 1940-t. sänktes antalet premiärer till 9-10 per spelår. På 1960-t. satsade man en hel del på absurd, modern teater. 1969-74 var Helge Lassenius konstnärlig ledare. Under Kristin Olsonis och Martin Kurténs ledarskap (1974-81) gjordes en pionjärinsats för inhemsk dramatik. Under deras sju år sattes det upp inte mindre än 18 inhemska pjäser, av 59 sammanlagt. På 1980- o. 90-t. leddes teatern av Dick Idman och Peter Snickars (1982-84), Thomas Backlund (1984-85 och 1992-99), Margit Lindeman och Göran Sjöholm (1985-88), Maj-Britt Höglund (1988-90), Erik Kiviniemi (1989-92, 1999-2004) och Paul Olin (2004-07). Hösten 2006 valdes Seija Metsärinne till ny chef för teatern.
2001 utsågs W. till Årets teater. En stor del av förtjänsten för detta tillkom Kiviniemi, som då han kom till Vasa först fick teatern på fötter ekonomiskt genom att regissera musikalsuccéer som Mannen från la Mancha och Spelman på taket, och som senare stod bakom Lars Sunds Colorado Avenue (1999-2000, 27 000 åskådare) och Lanthandlerskans son (2000-01, 20 000 åskådare). De två sistnämnda var uppsättningar som fick den österbottniska folksjälen att dallra av entusiasm, något som regissören Erik Kiviniemi var expert på. Teaterns mål har varit att ta fasta på det österbottniska kulturarvet och österbottnisk identitet. Erik Norberg, som dramatiserade Lars Sunds österbottniska romanepos som blev teaterns största framgång genom tiderna skrev också en helt egen pjäs för teatern, Himmel och jord.
Andra publikfavoriter genom tiderna är Piaf - den lilla sparven (1983-84) med Annika Miiros i titelrollen, Charleys tant, som har satts upp fyra gånger, rockmusikalen Eko (1982-83) med Sue Lemström i den centrala rollen, Zigenarlägret flyttar till himlen (1991-92), Pygmalion (1992-93), Kom igen Charlie (1993-94) och musikalen Sugar (2001). I den sistnämnda fanns det utländska medverkande från Sverige, Norge, Estland, England, plus ett tjugotal ungdomar från den egna regionen. Uppskattade pjäser med dramatisk nerv var också Ormens väg på hälleberget (1990) och Elefantmannen(1991).
Under Paul Olins period väckte Peter Snickars nyskrivna pjäs Under liten himmel (2005), som handlade om väckelseledaren Maria Åkerbloms liv, starka känslor både för och emot. På repertoaren fanns då också Populärmusik från Vittula, Jonas Gardells En komikers uppväxt, Lars von Triers Idioterna, Jorden runt på åttio dagar m.fl.
W. fick regionteaterstatus 1980, då Föreningen Wasa teater - Österbottens regionteater övertog den tidigare teaterstiftelsens uppgifter. (E. Kruskopf, W. 40 år, 1961; M. Lindholm, Från skandal till musikal: W. 1919-1994, 1994) (Margita Andergård)
En brand ödelade hela huset i januari 1953. Carl Estlander var den drivande kraften när det gällde att skaffa medel för återuppbyggnaden, han organiserade en riksomfattande insamling; bidragen från Sverige var också betydande. Stiftelsen Wasa teater grundades för att trygga teaterns existens. 1955 kunde teatern återinvigas i en ny byggnad, ritad av Bertel Liljequist. I det huset, renoverat 1997-98, verkar W. fortfarande. Huset står på samma tomt som det gamla hotellet. Teatern har nu tre scener, stora scenen (270 platser), studioscenen (90 platser) och Vasallen (60 platser). Teaterns ekonomi blev stabilare sedan den 1997 övertagits av samkommunen Svenska Österbottens förbund.
Till en början var en stor del av personalen rikssvensk, något som ibland orsakade livlig debatt. Premiärerna var så många som 17 per år, mest var det frågan om lättare komedier och operetter. Först på 1940-t. sänktes antalet premiärer till 9-10 per spelår. På 1960-t. satsade man en hel del på absurd, modern teater. 1969-74 var Helge Lassenius konstnärlig ledare. Under Kristin Olsonis och Martin Kurténs ledarskap (1974-81) gjordes en pionjärinsats för inhemsk dramatik. Under deras sju år sattes det upp inte mindre än 18 inhemska pjäser, av 59 sammanlagt. På 1980- o. 90-t. leddes teatern av Dick Idman och Peter Snickars (1982-84), Thomas Backlund (1984-85 och 1992-99), Margit Lindeman och Göran Sjöholm (1985-88), Maj-Britt Höglund (1988-90), Erik Kiviniemi (1989-92, 1999-2004) och Paul Olin (2004-07). Hösten 2006 valdes Seija Metsärinne till ny chef för teatern.
2001 utsågs W. till Årets teater. En stor del av förtjänsten för detta tillkom Kiviniemi, som då han kom till Vasa först fick teatern på fötter ekonomiskt genom att regissera musikalsuccéer som Mannen från la Mancha och Spelman på taket, och som senare stod bakom Lars Sunds Colorado Avenue (1999-2000, 27 000 åskådare) och Lanthandlerskans son (2000-01, 20 000 åskådare). De två sistnämnda var uppsättningar som fick den österbottniska folksjälen att dallra av entusiasm, något som regissören Erik Kiviniemi var expert på. Teaterns mål har varit att ta fasta på det österbottniska kulturarvet och österbottnisk identitet. Erik Norberg, som dramatiserade Lars Sunds österbottniska romanepos som blev teaterns största framgång genom tiderna skrev också en helt egen pjäs för teatern, Himmel och jord.
Andra publikfavoriter genom tiderna är Piaf - den lilla sparven (1983-84) med Annika Miiros i titelrollen, Charleys tant, som har satts upp fyra gånger, rockmusikalen Eko (1982-83) med Sue Lemström i den centrala rollen, Zigenarlägret flyttar till himlen (1991-92), Pygmalion (1992-93), Kom igen Charlie (1993-94) och musikalen Sugar (2001). I den sistnämnda fanns det utländska medverkande från Sverige, Norge, Estland, England, plus ett tjugotal ungdomar från den egna regionen. Uppskattade pjäser med dramatisk nerv var också Ormens väg på hälleberget (1990) och Elefantmannen(1991).
Under Paul Olins period väckte Peter Snickars nyskrivna pjäs Under liten himmel (2005), som handlade om väckelseledaren Maria Åkerbloms liv, starka känslor både för och emot. På repertoaren fanns då också Populärmusik från Vittula, Jonas Gardells En komikers uppväxt, Lars von Triers Idioterna, Jorden runt på åttio dagar m.fl.
W. fick regionteaterstatus 1980, då Föreningen Wasa teater - Österbottens regionteater övertog den tidigare teaterstiftelsens uppgifter. (E. Kruskopf, W. 40 år, 1961; M. Lindholm, Från skandal till musikal: W. 1919-1994, 1994) (Margita Andergård)
Wasa teater. Teatern har kontinuerlig turnéverksamhet och gör varje år några produktioner som uppförs på olika orter inom teaterns verksamhetsområde. Bilden visar Ann-Luise Bertell som Dollar-Hanna och Mats Holmqvist som Johannes Smeds i Lars Sunds Colorado Avenue spelåret 1999-2000. Foto: Wasa Teater.