Wiik, (K.H.)

Wiik, Karl Harald (K.H.) (f. 13/4 1883 Hfrs, d. där 29/6 1946), politiker, fil.kand. 1910. Wiik sökte sig redan i början av 1900-t. till arbetarrörelsen genom att inträda i Finlands svenska arbetarförbund, där han kom att verka bl.a. som förbundssekreterare och -ordförande och inte minst som en skicklig och talangfull medarbetare och redaktör för tidningarna Arbetaren och Arbetet samt tidskriften Folktribunen. 1911-18 var han förbundets lantdagsman. Också inom det socialdemokratiska moderpartiet blev han snart en kraft att räkna med. P.g.a. sina utmärkta språkkunskaper blev han flitigt anlitad bl.a. i internationella sammanhang, vilket med åren gav honom en ingående kännedom om internationell arbetarrörelse. 1910-29 var han föreståndare för Arbetararkivet.

Wiik började som moderat socialdemokrat, men utvecklades snart till marxist. Särskilt doktrinär var han dock inte i sin ungdom; han drogs åt många håll, hade försänkningar bland både mensjevikerna och bolsjevikerna i Ryssland och t.o.m. inom jägarrörelsen. Också till syndikalismen kände han stark dragning.

Efter marsrevolutionen 1917 engagerade sig Wiik med iver i partiets självständighetssträvanden. Samtidigt radikaliserades han som de flesta andra på vänsterhåll, men ryggade tillbaka för våldet som kampmedel och tog ingen del i kriget 1918. I boken Kovan kokemuksen opetuksia, som utkom samma år, gav han en kritisk analys av orsakerna till detta krig.

Efter kriget tjänstgjorde Wiik 1920-21 som redaktör för Arbetarbladet, men sedan ägnade han främst partiet sina krafter. 1922-29 och 1933-41 var han riksdagsman och 1926-36 partisekreterare. Under denna tid fick Wiik emellertid erfara, att partiet utvecklades efter linjer olika dem han själv som renlärig marxist kunde godkänna; detta ledde slutligen till hans sorti från partisekreterarposten. Vid tiden för vinterkrigets utbrott 1939 ställde han sig i öppen opposition till partiets politik, varför han uteslöts ur partiet 1940. Vid fortsättningskrigets utbrott 1941 häktades Wiik som en av de s.k. sexlingarna och satt fängslad ända till krigsslutet. Efter frigivningen tog han aktivt del i bildandet av Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), vari han ville samla alla socialister till vänster om socialdemokratiska partiet. Wiik blev DFFF:s förste ordförande och en av dess representanter i riksdagen 1945-46.

Wiik var en särpräglad människa, skuren efter helt andra mönster än folkledare vanligen är. Ändå var han djupt respekterad just bland "männen i ledet", vilket säkert inte enbart berodde på att han var en utmärkt talare och skribent, utan också på att han gjorde intryck genom äktheten i sin övertygelse. Wiik var från 1925 gift med Anna Wiik. (K.H.Wiiks dagbok från storstrejken till upproret 1917-1918, red. S. Lindman, 1978; E. Tuomioja, K.H.Wiik, 2 bd, 1979-82) (Anna Bondestam)