Winckelmann, Ulrika Barbara (f. 27/11 1920 Hfrs, d. 16/9 2009 Borgå), författare, dotter till fysiologen Georg von Wendt. Efter studier vid Konstindustriella läroverket i Hfrs och Konstfack i Stockholm var W. 1943-47 verksam som reklamtecknare vid Suomi-Filmi. I sitt författarskap koncentrerade sig W. på historiska romaner i finländska miljöer. Till en början höll hon sig till en konventionellt underhållande stil i romaner som Farväl juli (1961) och En dag i dina gårdar (1967), där de egna släkttraditionerna användes som förlaga. Men under påverkan av 1960-talets studentrevolt djupnade berättarperspektivet och W. skrev en rad berättelser som kombinerade ett lättillgängligt tilltal med tidvis radikal samhällsanalys.
W. framträdde som en lysande skildrare av 1700- o. 1800-talets Hfrs i Din vredes dag (1977, även tv-film i Åke Lindmans regi 1989), Bortom gryningen (1979), Kejsarstaden (1982) och Stenslottet (1984). Det är en färgrik historisk fresk på totalt 1 300 sidor, som med sin medvetna betoning på kollektivet, med arbetare i flera huvudroller, ger en i finlandssvensk litteratur ovanlig bild av hur ett typiskt klassamhälle fungerar. Framför allt övertygar kvinnoporträtten, där starka gestalter frigör sig från ett tidsbundet förtryck och växer ut till personligheter bortom sin egen tid. Språket är mustigt och stor vikt läggs vid att skildra arbetsmoment så kulturhistoriskt riktigt som möjligt. Senare gav W. bl.a. en engagerad bild av inbördeskrigets trauma i Fyrtio vintrars snö (1989), där händelserna 1918 speglas i 1960-talets politiska radikalism. I Det är bara ett hus (1995) berättar hon ömsint om släktgården på Emsalö utanför Borgå, där skuggor ur det förflutna anas i nuet. (Gustaf Widén)
W. framträdde som en lysande skildrare av 1700- o. 1800-talets Hfrs i Din vredes dag (1977, även tv-film i Åke Lindmans regi 1989), Bortom gryningen (1979), Kejsarstaden (1982) och Stenslottet (1984). Det är en färgrik historisk fresk på totalt 1 300 sidor, som med sin medvetna betoning på kollektivet, med arbetare i flera huvudroller, ger en i finlandssvensk litteratur ovanlig bild av hur ett typiskt klassamhälle fungerar. Framför allt övertygar kvinnoporträtten, där starka gestalter frigör sig från ett tidsbundet förtryck och växer ut till personligheter bortom sin egen tid. Språket är mustigt och stor vikt läggs vid att skildra arbetsmoment så kulturhistoriskt riktigt som möjligt. Senare gav W. bl.a. en engagerad bild av inbördeskrigets trauma i Fyrtio vintrars snö (1989), där händelserna 1918 speglas i 1960-talets politiska radikalism. I Det är bara ett hus (1995) berättar hon ömsint om släktgården på Emsalö utanför Borgå, där skuggor ur det förflutna anas i nuet. (Gustaf Widén)