Wuolijoki, Hella Maria (f. 22/7 1886 Estland, d. 2/2 1954 Hfrs), författare och politiker m.m., fil.mag. 1908. Wuolijoki (urspr. Ella Murrik) tog studenten i Dorpat och studerade därefter vid Helsingfors universitet samt framträdde som skribent i finska arbetartidningar. Hon skapade sig under första världskriget en förmögenhet genom export- och importaffärer och var senare verksam i trävarubranschen, bl.a. som direktör i Aunuksen puuliike. Wuolijoki sysslade även med jordbruk, bl.a. på Marlebäck gård i Itis, som hon inköpt 1920.
Wuolijoki verkade från 1931 som fri författare och dokumenterade sig som en av den finska litteraturens främsta dramatiker i nyare tid, bl.a. med folkskådespelet Niskavuoren naiset (1936, sv. övers. Kvinnorna på Niskavuori, 1937), som följdes av flera andra skådespel om livet på bondgården Niskavuori, i likhet med det nämnda genombrottsverket skrivna under pseudonymen Juhani Tervapää.
Wuolijoki engagerade sig tidigt i politiken och upprätthöll under tiden mellan de två världskrigen livliga förbindelser med vänsterradikala kretsar och sovjetiska diplomater; förmedlade under vinterkriget den första kontakten till fredsförhandlingar med Sovjetunionen genom Alexandra Kollontajs förmedling. Hon samarbetade litterärt med den tyske dramatikern Bertolt Brecht under dennes vistelse i Finland 1940-41. Wuolijoki dömdes 1943 till livstids fängelse för att ha härbärgerat en sovjetisk kvinnlig agent (Nuorteva, Santeri), men frigavs efter vapenstilleståndet 1944. I fängelset påbörjade Wuolijoki en brett upplagd serie självbiografiska arbeten, av vilka flera översatts till svenska. Efter kriget var hon 1946-48 folkdemokratisk riksdagsledamot och tjänstgjorde 1945-49 som generaldirektör för Rundradion, vars programverksamhet hon inriktade på att uppfostra Finlands folk till mottaglighet mot socialismen. Detta väckte dock opposition, och Wuolijoki avskedades sedan en särskild lag stiftats av riksdagen (Kilpeläinen, Yrjö). (P. Lounela, Hella Wuolijoki: legenda jo eläessään, 1979; J. Ammondt, Niskavuoren talosta Juurakon torppaan, 1980; Hella Wuolijoki kulttuurivaikuttajana, 1988; V. Tuomioja, Sulo, Hella ja Vappuli: muistelmia vuosilta 1911-1945, 1997; P. Koski, Kaikessa mukana: Hella Wuolijoki ja hänen näytelmänsä, 2000; E. Tuomioja, Häivähdys punaista, 2006)
Wuolijoki var 1908-23 gift med tidningsmannen och politikern, fil.mag. (1907) Sulo Wuolijoki (1881-1957), som gick med i politiken efter storstrejken 1905. Denne var en av Lenins personliga vänner och tillhörde socialdemokratiska partiets radikala flygel samt satt i lantdagen 1907-13. Han utgav bl.a. 1934-54 en kulturhistoriskt värdefull memoarsvit i sex delar. (Tiennäyttäjät 3, 1968)
Parets dotter, den firade societetsskönheten Vappu Wuolijoki (1911-98) gifte sig 1939 med politikern och diplomaten Sakari Tuomioja.
Wuolijoki verkade från 1931 som fri författare och dokumenterade sig som en av den finska litteraturens främsta dramatiker i nyare tid, bl.a. med folkskådespelet Niskavuoren naiset (1936, sv. övers. Kvinnorna på Niskavuori, 1937), som följdes av flera andra skådespel om livet på bondgården Niskavuori, i likhet med det nämnda genombrottsverket skrivna under pseudonymen Juhani Tervapää.
Wuolijoki engagerade sig tidigt i politiken och upprätthöll under tiden mellan de två världskrigen livliga förbindelser med vänsterradikala kretsar och sovjetiska diplomater; förmedlade under vinterkriget den första kontakten till fredsförhandlingar med Sovjetunionen genom Alexandra Kollontajs förmedling. Hon samarbetade litterärt med den tyske dramatikern Bertolt Brecht under dennes vistelse i Finland 1940-41. Wuolijoki dömdes 1943 till livstids fängelse för att ha härbärgerat en sovjetisk kvinnlig agent (Nuorteva, Santeri), men frigavs efter vapenstilleståndet 1944. I fängelset påbörjade Wuolijoki en brett upplagd serie självbiografiska arbeten, av vilka flera översatts till svenska. Efter kriget var hon 1946-48 folkdemokratisk riksdagsledamot och tjänstgjorde 1945-49 som generaldirektör för Rundradion, vars programverksamhet hon inriktade på att uppfostra Finlands folk till mottaglighet mot socialismen. Detta väckte dock opposition, och Wuolijoki avskedades sedan en särskild lag stiftats av riksdagen (Kilpeläinen, Yrjö). (P. Lounela, Hella Wuolijoki: legenda jo eläessään, 1979; J. Ammondt, Niskavuoren talosta Juurakon torppaan, 1980; Hella Wuolijoki kulttuurivaikuttajana, 1988; V. Tuomioja, Sulo, Hella ja Vappuli: muistelmia vuosilta 1911-1945, 1997; P. Koski, Kaikessa mukana: Hella Wuolijoki ja hänen näytelmänsä, 2000; E. Tuomioja, Häivähdys punaista, 2006)
Wuolijoki var 1908-23 gift med tidningsmannen och politikern, fil.mag. (1907) Sulo Wuolijoki (1881-1957), som gick med i politiken efter storstrejken 1905. Denne var en av Lenins personliga vänner och tillhörde socialdemokratiska partiets radikala flygel samt satt i lantdagen 1907-13. Han utgav bl.a. 1934-54 en kulturhistoriskt värdefull memoarsvit i sex delar. (Tiennäyttäjät 3, 1968)
Parets dotter, den firade societetsskönheten Vappu Wuolijoki (1911-98) gifte sig 1939 med politikern och diplomaten Sakari Tuomioja.
Wuolijoki, Hella. Höll på 1920-t. litterär salong i Hfrs som frekventerades av vänstersinnade intellektuella och dito politiker, bland dem Väinö Tanner. Foto: Museiverket.