Wuori, Eero A rne (f. 11/8 1900 Hfrs, d. 12/9 1966 Hfrs), fackföreningsledare, politiker och diplomat. W., som under kriget 1918 arbetat vid de rödas chefsintendentur, dömdes 1920 till tio års tukthus, av vilka han avtjänade sex i lägret i Ekenäs. Han var 1930-38 chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Kansan Työ och 1938-44 ordförande i FFC. På denna post gjorde W. sig bemärkt som en framstående fackföreningsteoretiker; vid FFC:s kongress 1943 framlade han programdeklarationen Mitä SAK tahtoo, där bl.a. företagsdemokratins idé första gången presenterades i den finländska fackföreningsrörelsens historia. 1940 hade han medverkat aktivt till att avtalet mellan arbetsgivare och arbetstagare om ömsesidigt godtagande av förhandlingsprincipen, den s.k. januariförlovningen, kunde åstadkommas.
W. tjänstgjorde hösten 1944 som kommunikationsminister i den första efterkrigsregeringen. Forskningen har numera klarlagt att han vid denna tid av den sovjetiska underrättelsetjänsten värvades som informant och budbärare i båda riktningarna. Denna verksamhet torde dock inte ha skadat Finlands intressen. W. var 1945-52 finländskt sändebud i London och 1955-63 ambassadör i Moskva samt 1964-65 chargé d'affaires i Stockholm. Han var ursprungligen en av Väinö Tanners närmaste män, men hans relationer till denne blev sämre, sedan han i slutet av fortsättningskriget hade anslutit sig till fredsoppositionen och upprätthållit nära kontakter med J.K. Paasikivi. Som chef för politiska avdelningen vid utrikesministeriet 1953-55 rekommenderade W. i en förstnämnda år daterad promemoria en försiktig aktivering av de utrikespolitiska relationerna med västvärlden, vilket omfattades av statsledningen (Paasikivi och Kekkonen). (J. Nevakivi, Linnasta linnaan: Eero A. Wuoren poliittinen elämäkerta, 1992; Suomalainen diplomaatti, red. A. Mansala/J. Suomi, 2003)
W. tjänstgjorde hösten 1944 som kommunikationsminister i den första efterkrigsregeringen. Forskningen har numera klarlagt att han vid denna tid av den sovjetiska underrättelsetjänsten värvades som informant och budbärare i båda riktningarna. Denna verksamhet torde dock inte ha skadat Finlands intressen. W. var 1945-52 finländskt sändebud i London och 1955-63 ambassadör i Moskva samt 1964-65 chargé d'affaires i Stockholm. Han var ursprungligen en av Väinö Tanners närmaste män, men hans relationer till denne blev sämre, sedan han i slutet av fortsättningskriget hade anslutit sig till fredsoppositionen och upprätthållit nära kontakter med J.K. Paasikivi. Som chef för politiska avdelningen vid utrikesministeriet 1953-55 rekommenderade W. i en förstnämnda år daterad promemoria en försiktig aktivering av de utrikespolitiska relationerna med västvärlden, vilket omfattades av statsledningen (Paasikivi och Kekkonen). (J. Nevakivi, Linnasta linnaan: Eero A. Wuoren poliittinen elämäkerta, 1992; Suomalainen diplomaatti, red. A. Mansala/J. Suomi, 2003)