Zilliacus, Emil

Zilliacus, Gustaf Emil (f. 1/9 1878 Tfrs, d. 7/12 1961 Hfrs), författare och litteraturhistoriker, fil.dr 1905, far till Benedict Z. Han var 1909-43 docent i litteraturhistoria vid Helsingfors universitet och innehade 1943-45 en e.o. professur i antikens litteratur. Z. blev känd som översättare av forngrekisk dramatik och lyrik; bl.a. märks hans tolkningar av de stora tragöderna från Atens glansperiod under 400-t. f.Kr. (t.ex. Aischylos samtliga bevarade dramer, 1929-34; fyra dramer i en volym 1948). Hans djupa förtrogenhet med den klassiska världen, vidgad genom många studiefärder i Grekland och Italien, tog sig även uttryck i en rad genomträngande essäer om hellensk diktning och åskådning, bl.a. Grekisk lyrik (1911, omarb. uppl. 1928), Lans och lyra (1933), Choros (1939) och Eros och Eris (1948) samt i monografier över Sofokles (1919) och Aischylos (1951). Z:s reseböcker från medelhavsländerna, bl.a. Pilgrimsfärder i Hellas (1923, 2:a uppl. 1951), Romerska vandringar (1924, ny uppl. 1950) och Tempe och Thermopyle (1937), är sedan länge klassiker i denna genre. Han intresserade sig också för litterär publicistik; var bl.a. ansvarig utgivare för Nya Argus 1911-33.

För en bredare publik blev Z. dock känd främst som lyrisk författare. Han intog på grund av sin franska skolning och klassiska bildning från början en särskild plats inom den finlandssvenska lyriken. Hans diktsamlingar, bl.a. Offereld (1915), Minnesaltaret (1936) och Silverhöst (1943) präglas av mogenhet och mättnad på litterära och estetiska intryck, vilket allt förenas med en sträng formbehärskning. Huvudmotiven i hans diktning (urvalet Brunnarna, utk. 1958) är den klassiska marken, fosterjorden och familjekretsen. Z. publicerade även litteraturhistoriska arbeten: Den nyare franska poesin och antiken (1905) och Giovanni Pascoli et l'antiquité (1909).