fattiggubbar, benämning på träskulpturer som förr var ett slags penningbössor för insamling av frivilliga allmosor åt de fattiga. Fattiggubbarna, som numera har förlorat sin ursprungliga betydelse, men förtjänar uppmärksammas såsom alster av folklig träskulptur och representanter för en gammal folksed, är vanligen uppställda i närheten av kyrkor, ofta vid klockstapeln. Fattiggubbar förekommer särskilt i Österbotten, där de flesta svenska socknar har sådana; däremot saknas de så gott som helt i Nyland och Karelen.
Fattiggubbar leder sitt ursprung från den medeltida seden att samla frivilliga allmosor i lösa stockar. I äldre tider var dessa blott stockar med ett förvaringsrum för slantarna, men från början av 1700-talet har offerstockar i form av skulpterade beläten förekommit i Finland (i Sverige är endast 4-5 fattiggubbar kända, i andra länder existerar inga). Den äldsta uppgiften om en fattiggubbar är från 1713, då en träskulptur omtalas vid Hauho kyrka. Denna är fortfarande bevarad och uppenbarligen den äldsta, från slutet av 1600-talet. Fattiggubbar har även funnits vid hamnplatser i skärgården, där de tjänstgjorde som mottagare av votivgåvor. Antalet bevarade fattiggubbar är 108 (varav en kvinnlig figur), de flesta tillkomna under perioden 1850-70. Fattiggubbarna har inspirerat flera författare, bl.a. Zachris Topelius och Jarl Hemmer; på basis av ett skådespel av den sistnämnde regisserade filmmakaren Toivo Särkkä 1944 filmen Fattiggubbens brud. (Y. Heikel, Kyrkornas fattiggubbar i det svenska Österbotten, 1929; M. Leppo, Vaivaisukot, 1967; K. Santaholma, Vaivaisukot, 2001)
Fattiggubbar leder sitt ursprung från den medeltida seden att samla frivilliga allmosor i lösa stockar. I äldre tider var dessa blott stockar med ett förvaringsrum för slantarna, men från början av 1700-talet har offerstockar i form av skulpterade beläten förekommit i Finland (i Sverige är endast 4-5 fattiggubbar kända, i andra länder existerar inga). Den äldsta uppgiften om en fattiggubbar är från 1713, då en träskulptur omtalas vid Hauho kyrka. Denna är fortfarande bevarad och uppenbarligen den äldsta, från slutet av 1600-talet. Fattiggubbar har även funnits vid hamnplatser i skärgården, där de tjänstgjorde som mottagare av votivgåvor. Antalet bevarade fattiggubbar är 108 (varav en kvinnlig figur), de flesta tillkomna under perioden 1850-70. Fattiggubbarna har inspirerat flera författare, bl.a. Zachris Topelius och Jarl Hemmer; på basis av ett skådespel av den sistnämnde regisserade filmmakaren Toivo Särkkä 1944 filmen Fattiggubbens brud. (Y. Heikel, Kyrkornas fattiggubbar i det svenska Österbotten, 1929; M. Leppo, Vaivaisukot, 1967; K. Santaholma, Vaivaisukot, 2001)
fattiggubbar. I Svenska Österbotten finns 21 fattiggubbar, bland dem den i Solf, som är gjord av Johan Bergman från Pörtom uppenbarligen nödåret 1868. Samme man snidade även fattiggubbar för sin hemsocken och för Petalax. Foto: Schildts bildarkiv, S. Rosbäck.