landhöjning, höjning av landet i förhållande till havsytan. I Fennoskandien har sedan istiden pågått en landhöjning, vilket delvis kan förklaras med att jordskorpan, som nedpressats av landisen, nu åter höjer sig. Landhöjningen är olikformig: i Helsingfors är den 30 cm, i Åbo 50 cm, i Björneborg 70 cm och vid Bottniska vikens kust 90 cm på hundra år. Genom landhöjningen har sedan istiden största delen av Finland stigit ur havet. De högst belägna strandmärkena befinner sig i landets s. delar på 150-160 m, på vattendelaren (Suomenselkä) och i mellersta Finland på ca 200 m och i ö. Finland på över 200 m höjd över havet. Den högst belägna fornstranden i landet hittas på 220 m höjd över havet på Vammavaaras sluttningar s. om Rovaniemi. Strandbildningen uppkom under Ancylussjö-stadiet (8 000-9 500 år sedan) i Östersjöns utvecklingshistoria.
Landhöjningen var starkast kort efter det att isen hade dragit sig tillbaka, i Kvarken upp till 15 cm per år, men har småningom minskat. Den totala landhöjningen beräknas i Kvarken till ca 700 m, varav 200 m återstår. Fortgår landhöjningen i denna trakt som hittills, torde man om tvåtusen år kunna gå torrskodd över till Sverige. Att landhöjningen är störst vid Kvarken inverkar på vattnen i det inre av landet; Kymmene älv och Vuoksen hade ursprungligen utlopp i Bottniska viken, men till följd av den större landhöjningen i denna riktning har dessa älvar börjat rinna mot s. Landhöjningen förorsakar vidare nedsatt strömhastighet i de österbottniska älvarna och därmed försumpning av låglänta marker, särskilt i närheten av vattendelare. Under perioden 1934-82 erhöll Finland ett arealtillskott på 1 095 km2, varav största delen i Södra Österbotten (454 km2) och Uleåborgs län (429 km2). Landhöjningen är dock orsak till endast en del av strandlinjens förskjutning, som även påverkas av vattenytans nivå (i Östersjön/världshaven), sedimentation och växtlighetens effekter.
Landhöjningen, som betecknats som ett av de intressantaste naturfenomenen i Europa, upptäcktes redan på 1600-talet och troddes då bero på att vattnet sjunker undan (vattuminskning). Att det i själva verket är marken som höjer sig upptäcktes 1765 av en finländare; lantmäteritjänstemannen E.O. Runeberg. Först ca hundra år senare insågs sambandet med inlandsisen. Utom att landhöjningen har den positiva konsekvensen att landet växer (enligt Z. Topelius med ett grevskap på ett sekel) har den även en del mindre önskvärda följder. Bl.a. uppstår svårigheter att på längre sikt upprätthålla trafiken på hamnar vid landhöjningskuster och tvister om hur tillskottet av mark skall fördelas. (E.E. Kaila, Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, 1931; E. Kääriäinen, On the recent uplift of the earth's crust in Finland, 1953; J. Palomäki, Über den Einfluss der Landhebung als ökologischer Faktor in der Flora flacher Inseln, 1963; M. Jones, Finland, daughter of the sea, 1977; M. Tikkanen & J. Oksanen, Jään ja veden alta paljastunut maa, i verket Suomen kartasto, 1999)
Landhöjningen var starkast kort efter det att isen hade dragit sig tillbaka, i Kvarken upp till 15 cm per år, men har småningom minskat. Den totala landhöjningen beräknas i Kvarken till ca 700 m, varav 200 m återstår. Fortgår landhöjningen i denna trakt som hittills, torde man om tvåtusen år kunna gå torrskodd över till Sverige. Att landhöjningen är störst vid Kvarken inverkar på vattnen i det inre av landet; Kymmene älv och Vuoksen hade ursprungligen utlopp i Bottniska viken, men till följd av den större landhöjningen i denna riktning har dessa älvar börjat rinna mot s. Landhöjningen förorsakar vidare nedsatt strömhastighet i de österbottniska älvarna och därmed försumpning av låglänta marker, särskilt i närheten av vattendelare. Under perioden 1934-82 erhöll Finland ett arealtillskott på 1 095 km2, varav största delen i Södra Österbotten (454 km2) och Uleåborgs län (429 km2). Landhöjningen är dock orsak till endast en del av strandlinjens förskjutning, som även påverkas av vattenytans nivå (i Östersjön/världshaven), sedimentation och växtlighetens effekter.
Landhöjningen, som betecknats som ett av de intressantaste naturfenomenen i Europa, upptäcktes redan på 1600-talet och troddes då bero på att vattnet sjunker undan (vattuminskning). Att det i själva verket är marken som höjer sig upptäcktes 1765 av en finländare; lantmäteritjänstemannen E.O. Runeberg. Först ca hundra år senare insågs sambandet med inlandsisen. Utom att landhöjningen har den positiva konsekvensen att landet växer (enligt Z. Topelius med ett grevskap på ett sekel) har den även en del mindre önskvärda följder. Bl.a. uppstår svårigheter att på längre sikt upprätthålla trafiken på hamnar vid landhöjningskuster och tvister om hur tillskottet av mark skall fördelas. (E.E. Kaila, Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, 1931; E. Kääriäinen, On the recent uplift of the earth's crust in Finland, 1953; J. Palomäki, Über den Einfluss der Landhebung als ökologischer Faktor in der Flora flacher Inseln, 1963; M. Jones, Finland, daughter of the sea, 1977; M. Tikkanen & J. Oksanen, Jään ja veden alta paljastunut maa, i verket Suomen kartasto, 1999)
Finlands landhöjning indelad i tre tidsperioder. Karta: Arttu Paarlahti.