partisaner, sovjetiska gerillaförband och strövkårer som uppträdde under andra världskriget. Under fortsättningskriget i Finland 1941-44 gjorde sovjetiska partigängaravdelningar drygt 30 angrepp på avlägset belägna, försvarslösa byar i n. och ö. Finland. Totalt 154 obeväpnade civilpersoner, mest kvinnor, barn och åldringar, fick sätta livet till i de skoningslösa attackerna. Under dessa sårades 33 personer och 19 rapporterades försvunna. Även talrika vägfarande överfölls och togs av daga, vilket gör att den sammanlagda dödssiffran steg till 176. P. härjade svårt särskilt sommaren 1944, men incidenter som krävde civila offer inträffade redan i början av kriget.
Byn Kuosku i Savukoski överfölls 3/9 1941, varvid sju civila dödades. Vid fjället Kaunispää i Enare angrep en sovjetisk fjärrpatrull en postbuss 4/6 1943. Uleåborgsbiskopen Y.A. Wallinmaa som befann sig på visitationsresa samt tre andra passagerare dödades. En annan by i Savukoski, Seitajärvi, drabbades 7/7 1944, med fjorton dödsoffer som resultat. Byborna togs till fånga och sattes på marsch till ett ställe fem kilometer in i skogen, där en regelrätt arkebusering verkställdes. En vecka senare, 14/7, anställde p. massaker i Lokka i Sodankylä, varvid 21 personer miste livet.
I p:s rapport till basen i Belomorsk efter angreppet på Lokka hette det att man hade förstört en av "vitbanditernas" stödjepunkter och nedgjort 131 fiendesoldater. En av huvudorsakerna till p:s beteende var uppenbarligen att deras överordnade krävde resultat - genom att angripa försvarslösa byar kom man själv lättast undan. Någon nämnvärd militär betydelse hade dessa räder inte.
Mästerskidaren och Mannerheimriddaren Olavi Alakulppi försökte i slutet av 1950-t. få en FN-kommission som undersökte krigsförbrytelser att ta de sovjetiska p:s terrordåd till behandling. Alakulppi hade tjänstgjort som plutonchef i Avdelning Sau, förbandet som hade till uppgift att skydda ö. Lappland mot inkräktarna.
Efter Sovjetunionens sönderfall höjdes röster i Finland för att deltagarna i räderna, vilka i hemlandet allmänt firats som krigshjältar, borde ställas till ansvar för krigsförbrytelser. Det finländska riksåklagarämbetet initierade 2000 efter ett spörsmål i riksdagen en förundersökning om huruvida åtal kunde väckas för dessa brott mot Haagkonventionen, men centralkriminalpolisen konstaterade 2003 att en utredning inte kunde utföras utan rysk handräckning, och en sådan förvägrades med hänvisning till att brotten enligt rysk lag var preskriberade. Regeringen beslutade 2003 att en engångsersättning skulle betalas till personer som ådragit sig fysiska och psykiska men till följd av den exceptionella chock som attackerna orsakade. Initiativet kom från kommunfullmäktige i Savukoski. Den statliga ersättningen erlades med stöd av en detta år för ändamålet stiftad lag. Partisanoffrens sak drivs av föreningen Jatkosodan siviiliveteraanit, gr. 1999 i Savukoski. (U. Aapa, Partisaanit iskevät, 1968; P.H. Tikkanen, Partisaanit hyökkäävät, 1971; V. Tikkanen, Partisaanien uhrit, 1996; T. Oksanen/P. Martikainen, Painajainen Pielisjärvellä: neuvostopartisaanien toiminta kesällä 1944, 1998; V. Erkkilä, Det nedtystade kriget: när sovjetiska p. anföll finska gränsbyar, 2001; T. Martikainen, Partisaanisodan siviiliuhrit, 2002; förk. sv. övers. Skräck och förtvivlan i finska Lappland, s.å.)
Byn Kuosku i Savukoski överfölls 3/9 1941, varvid sju civila dödades. Vid fjället Kaunispää i Enare angrep en sovjetisk fjärrpatrull en postbuss 4/6 1943. Uleåborgsbiskopen Y.A. Wallinmaa som befann sig på visitationsresa samt tre andra passagerare dödades. En annan by i Savukoski, Seitajärvi, drabbades 7/7 1944, med fjorton dödsoffer som resultat. Byborna togs till fånga och sattes på marsch till ett ställe fem kilometer in i skogen, där en regelrätt arkebusering verkställdes. En vecka senare, 14/7, anställde p. massaker i Lokka i Sodankylä, varvid 21 personer miste livet.
I p:s rapport till basen i Belomorsk efter angreppet på Lokka hette det att man hade förstört en av "vitbanditernas" stödjepunkter och nedgjort 131 fiendesoldater. En av huvudorsakerna till p:s beteende var uppenbarligen att deras överordnade krävde resultat - genom att angripa försvarslösa byar kom man själv lättast undan. Någon nämnvärd militär betydelse hade dessa räder inte.
Mästerskidaren och Mannerheimriddaren Olavi Alakulppi försökte i slutet av 1950-t. få en FN-kommission som undersökte krigsförbrytelser att ta de sovjetiska p:s terrordåd till behandling. Alakulppi hade tjänstgjort som plutonchef i Avdelning Sau, förbandet som hade till uppgift att skydda ö. Lappland mot inkräktarna.
Efter Sovjetunionens sönderfall höjdes röster i Finland för att deltagarna i räderna, vilka i hemlandet allmänt firats som krigshjältar, borde ställas till ansvar för krigsförbrytelser. Det finländska riksåklagarämbetet initierade 2000 efter ett spörsmål i riksdagen en förundersökning om huruvida åtal kunde väckas för dessa brott mot Haagkonventionen, men centralkriminalpolisen konstaterade 2003 att en utredning inte kunde utföras utan rysk handräckning, och en sådan förvägrades med hänvisning till att brotten enligt rysk lag var preskriberade. Regeringen beslutade 2003 att en engångsersättning skulle betalas till personer som ådragit sig fysiska och psykiska men till följd av den exceptionella chock som attackerna orsakade. Initiativet kom från kommunfullmäktige i Savukoski. Den statliga ersättningen erlades med stöd av en detta år för ändamålet stiftad lag. Partisanoffrens sak drivs av föreningen Jatkosodan siviiliveteraanit, gr. 1999 i Savukoski. (U. Aapa, Partisaanit iskevät, 1968; P.H. Tikkanen, Partisaanit hyökkäävät, 1971; V. Tikkanen, Partisaanien uhrit, 1996; T. Oksanen/P. Martikainen, Painajainen Pielisjärvellä: neuvostopartisaanien toiminta kesällä 1944, 1998; V. Erkkilä, Det nedtystade kriget: när sovjetiska p. anföll finska gränsbyar, 2001; T. Martikainen, Partisaanisodan siviiliuhrit, 2002; förk. sv. övers. Skräck och förtvivlan i finska Lappland, s.å.)
partisaner. Ett litet offer för krigets grymhet. Bilden är av allt att döma arrangerad, men återspeglar trots det den hårda verkligheten. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.
Minnesmärke rest till minnet av biskop Y.A. Wallinmaa och tre andra passagerare som omkom då en postbuss 1943 angreps av en sovjetisk fjärrpatrull vid Kaunispää i Enare. Foto. S. Backman.