skogsgardister

skogsgardister, desertörer från armén under fortsättningskriget 1941-44, som dolde sig i skogarna. Enligt ett annat synsätt utgjorde s. endast den hårda kärnan bland desertörerna, personer som getts eller uppfattade sig ha ett uppdrag att aktivt motarbeta den finländska krigföringen, d.v.s. sabotörer. Dessa var dock ytterst fåtaliga.

S. uppträdde i större antal i krigets inlednings- och avslutningsskede, då de hårdaste striderna utkämpades. I början av kriget framkallade bl.a. osäkerheten om krigsmålen hos vissa individer tendenser att ta sin tillflykt till skogarna, medan krigströttheten gjorde sig gällande ju längre kriget varade. Totalantalet desertörer under kriget 1941-44 har uppskattats till ca 17 000, det övervägande flertalet (ca 12 000) efter 9/6 1944 på Karelska näset (ca 8 000).

Skogsgardet bestod till största delen av permittenter, som inte återvänt till fronten då permissionen löpt ut, och av krigstjänstskyldiga, som vid krigets utbrott hade underlåtit att inställa sig vid samlingsplatserna. Desertörerna torde inte ha varit besjälade av någon gemensam politisk idé; de lägre samhällsklasserna var överrepresenterade bland dem, och de flesta företrädde manskapet inom försvarsmakten.

På längre avstånd från fronterna fanns kända skogsgardistbygder i Svenska Österbotten, närmast Munsala, där s. på grund av en stark pacifistisk tradition kunde påräkna ett betydande stöd av ortsbefolkningen (Munsalaradikalismen), utmed v. riksgränsen i Lappland (Kolari-Kittilä), i Kotkatrakten och i ödemarkerna i s. Juuka i Norra Karelen. I Svenska Österbotten talade man långt efter kriget om krigsmotståndsrörelsen, som hade pacifistiska förtecken. I Kolari tog i början av kriget ett 50-tal man sin tillflykt till skogarna, där de höll till fram till julen 1941, understödda av lokalbefolkningen och en illegal kommunistorganisation. Från vissa lämpligt belägna platser tog sig s. över till Sverige, där de fr.o.m. vårvintern 1944 kunde räkna med att finna en fristad.

Efter en skärpning av lagstiftningen dömdes 76 desertörer till döden i juli och augusti 1944. 46 av domarna, som var avsedda att stärka krigsmoralen, verkställdes omedelbart, medan återstoden underkastades krigsöverdomstolens prövning och omvandlades till frihetsstraff.

Efter kriget behandlades frågan om ersättning till före detta s. bl.a. av en av finansministeriet 1946 tillsatt kommitté, som dock ansåg att sådan ersättning inte kunde ges. Då bildades även en särskild skogsgardistorganisation, Entisten sotilaiden toverikuntien liitto. (J. Kulomaa, Käpykaartiin? 1941-1994, 1995; J. Lindstedt, Kuolemaan tuomitut: kuolemanrangaistukset Suomessa toisen maailmansodan aikana, 1999; M. Tasala, Metsäkaarti: Kolarin metsäkaartin jatkosota ja rauha, 2000)