IKL, Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen), politiskt parti, som 1932 blev en arvtagare till Lapporörelsen. Det uppträdde vid riksdagsvalet 1933 i valförbund med främst samlingspartiet (av vilket det erövrade en stor del av sina anhängare) och bildade sedan parlamentet samlats en egen riksdagsgrupp. Vid denna första konfrontation med väljarna invaldes 14 IKL:are; antalet ledamöter bibehölls 1936, men 1939 minskade partiets riksdagsrepresentation till 8 mandat. Sedda i ett europeiskt perspektiv hörde partiets röstandelar på 8,3 % vid valet 1936 och 6,6 % 1939 till de högsta som noterades av något högerextremistiskt parti under mellankrigstiden.

Det genom påverkan av studentsällskapet Akateeminen Karjala-Seura starkt äktfinska I. var en yttring av tidens totalitära strömningar och såg som sin främsta uppgift att motarbeta kommunismen samt strävade efter att stärka regeringsmakt och försvar. I motsats till Lapporörelsen var I. ytterst noga med att betona nödvändigheten av att hålla sig inom lagens råmärken.

Prästmän särskilt från den pietistiska väckelserörelsen innehade framträdande positioner inom I., som p.g.a. sitt betonande av kristliga värden omfattades med sympati inom vidsträckta kyrkliga kretsar. Sitt viktigaste väljarstöd hade partiet på landsbygden och även i småstäder och köpingar i v. Finland. Dess ideologiska tyngdpunktsområde var det agrara finskspråkiga Österbotten. Ledande gestalter inom I. var Bruno Salmiala, Vilho Annala, K.R. Kares, Iisakki Nikkola, Hilja Riipinen, Reino Ala-Kulju, Elias Simojoki, Vilho Helanen, Pauli Tuorila, Paavo Rautala, Antti Isotalo m.fl. Partiets medlemmar skrudade sig i svarta skjortor (även i riksdagen) fram till att den s.k. bluslagen som förbjöd politiska kännetecken av detta slag trädde i kraft i april 1934. Dess viktigaste språkrör hette Ajan Suunta.

Sedan högerelement i Estland i december 1935 försökt göra en statskupp, i vilken medlemmar av I:s ungdomsorganisation Sinimustat påstods ha varit inblandade, började man särskilt på socialdemokratiskt håll i Finland kräva partiets upplösning. Inrikesminister Urho Kekkonen utfärdade i nov. 1938 förbud för I. att fortsätta sin verksamhet, samtidigt som dess affärsrörelse och tidningspress förbjöds. Då den juridiska grunden för åtgärden inte visade sig hållbar upphävde Helsingfors rådstuvurätt ministeriets beslut.

Efter vinterkriget lade I. om sin kurs i språkfrågan. Under fortsättningskriget var partiet 1941-43 representerat i regeringen men upplöstes 1944 till följd av stadgandena i vapenstilleståndsavtalet.

I. var bl.a. som huvudarvtagare till Lapporörelsen totalt dominerande inom den finländska ultrahögern under 1930- o. 40-t. Inom I. förekom en fascistisk flygel, som hade önskat samarbeta med de mindre grupperingar som närmast omfattade en nazism av tyskt snitt. I:s organisationsstruktur och verksamhetsdirektiv för lokalorganisationerna påminde också till sina huvuddrag om det tyska nazistpartiets. (M. Rintala, Three generations: the extreme right wing in Finnish politics, 1962; T. Nygård, Suomalainen äärioikeisto maailmansotien välillä, 1982; M. Uola, Sinimusta veljeskunta. Isänmaallinen kansanliike 1932-1944, 1982; L. Karvonen, From white to blue-and-black: Finnish fascism in the inter-war era, 1988; M. Hamberg, Agrar protest: Lapporörelsens, IKL:s och krisrörelsens politiska ideologi, 1990; H. Ekberg, Führerns trogna följeslagare, 1991) (Henrik Ekberg)
IKL

IKL. En av rörelsens radikalaste förgrundsgestalter, lottaledaren m.m. Hilja Riipinen (längst t.h.), avger sitt utlåtande under processen mot partiet våren 1939. Foto: Lehtikuva Oy.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 15.08.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 24.11.2015 av Niklas Ojala

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi