sverigefinnar Tillbaka

sverigefinnar kallas en av Sveriges fem nationella minoriteter (utöver judar, romer, samer och tornedalingar) enligt ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. Det finska språket är också ett av Sveriges fem minoritetsspråk (utöver jiddisch, romani chib, samiska och meän kieli) enligt den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Sveriges riksdag slog i december 1999 fast denna tillämpning av de två Europarådskonventionerna och åtagandena trädde i kraft 2000.

I gruppen s. ingår i Sverige födda personer och från Finland till Sverige inflyttade personer med finskt språk. Finlandssvenskarna i Sverige och deras ättlingar ingår inte officiellt i gruppen. Den finska termen för s. är ruotsinsuomalaiset men kan även inkludera finlandssvenskarna.

I Sverige saknas statistik över språkgruppers storlek. 2002 fanns ca 446 000 sverigefinländare, d.v.s. personer i Sverige som antingen var födda i Finland eller hade åtminstone en förälder född i Finland och ca 550 000 om man medräknar ytterligare två generationer med finländska rötter. I dessa siffror ingår även uppemot 100 000 finlandssvenskar och deras ättlingar. Antalet personer med finska som modersmål uppskattas oftast till mellan 200 000 och 250 000, men därutöver finns kanske lika många till med varierande kunskaper i språket. Bara 10-15 % av s:s barn bedöms dock ha modersmålsliknande, mycket goda kunskaper i finska.

Geografiskt är s. spridda över hela landet. Majoriteten bor i Mälardals- och Göteborgsregionen samt i området däremellan. Olika industriorter i Norrbotten har även många s.

Den finska invandringen till Sverige är av gammalt datum. Redan under medeltiden hade städer som Stockholm och Arboga finska invandrare i sin befolkning. Försvenskningen har emellertid gått fram över den finska bosättningen i mellersta Sverige som härstammar från 1500- o. 1600-t. så att en gammal inhemsk finsktalande befolkning sedan länge inte existerar (finnmarker).

Den första massemigrationen från Finland till industrin i Sverige ägde rum i slutet av 1800-t., då skogsindustrierna vid Bottniska vikens västkust drog till sig arbetskraft. Av dem som utvandrade då var dock en betydande del svenskspråkiga, i likhet med de kulturpersonligheter som på 1800-t. och i början av 1900-t. tog sin tillflykt till Sverige av politiska orsaker (A.I. Arwidsson, A.E. Nordenskiöld m.fl.).

1930 fanns det knappt 10 000 i Finland födda personer i Sverige. Efter andra världskriget skedde en betydande invandring från Finland till Sverige. Drygt 500 000 finländare beräknas ha flyttat till Sverige åren 1946-90. Under samma period flyttade 270 000 från Sverige till Finland, så att nettoinvandringen till Sverige var 234 000 personer. Den riktigt stora invandringen till Sverige från Finland skedde runt 1970.

Den sverigefinska gruppen har från 1940-t. beskrivits genomgå en utveckling från en invandring av specifika grupper (som fortsatt över tid), över arbetskraftsinvandring och status som en utländsk grupp med avsikt att återvandra till en socialt definierad och integrerad grupp med invandrarstatus. Fr.o.m. 1990-t. har gruppen utvecklats till en etnolingvistisk minoritet med ökad medvetenhet och ett stort antal egna institutioner och verksamhetsfält.

S. har tidigt organiserat sig. Redan 1830 grundades en finsk förening i Stockholm. 1957 stiftades Riksförbundet finska föreningar i Sverige, på finska Ruotsin suomalaisseurojen keskusliitto, senare Sverigefinska riksförbundet (SFRF), eller Ruotsinsuomalaisten keskusliitto (RSKL). Finlandssvenskarna har sin egen centralorganisation, FRIS (Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige), grundad 1969. Många av SFRF:s intressepolitiska uppgifter har tagits över av den 2000 grundade Sverigefinländarnas delegation (Ruotsinsuomalaisten valtuuskunta), som samlar olika typer av sverigefinländska organisationer, inklusive FRIS (men inte tornedalingar). Delegationen utgör den svenska regeringens samrådspart i sverigefinska minoritets(språk)frågor. Delegationen utvecklades ur den Sverigefinska samrådsdagen (Ruotsinsuomalaiset neuvottelupäivät) som 1992 proklamerade att s. är en språklig minoritet (och inte invandrare). Ambitionen är att utveckla ett genom allmänna val tillsatt folkting.

SFRF idkade under början av 1990-t. lobbyingarbete gentemot fyrpartiregeringen Bildt. Statsministern konstaterade 1992 att finskan är ett kulturbärande språk i Sverige. Regeringen tillsatte vidare en arbetsgrupp för att stärka finskans ställning. Detta ledde bl.a. till en skrivelse med titeln Finskan i Sverige - Ett inhemskt språk samt till ett riksdagsbeslut i december 1994 där det finska språket gavs en särställning i Sverige och vidare till beslutet att minoritetsspråksstadgan skulle utredas. Regeringen Carlsson tillsatte 1995 en kommitté som utredde Europarådskonventionerna och som ledde till minoritets(språks)beslutet 1999.

FRIS har å sin sida med stöd av bl.a. Sverigefinländarnas delegation försökt vinna gehör för att även finlandssvenskarna i Sverige bör inräknas i den sverigefinländska minoriteten, enligt ramkonventionen. Detta har dock inte hittills förverkligats. Fem partier i den svenska riksdagen har stött tanken. Finlandssvenska frågor i Sverige behandlas fortsatt som invandrarfrågor inom Integrationsverket, medan sverigefinska frågor hanteras av Justitiedepartementet som minoritetsdito.

Minoritetspolitikens mål är att ge skydd för de nationella minoriteterna, stärka deras möjlighet till inflytande och att stödja minoritetsspråken och -kulturerna så de hålls levande. Gruppens och språkets nya minoritetsstatus har gjort det lättare att förbättra strukturer som kan stödja gruppen och språket. Den statliga språkvårdsmyndighet som grundades i Sverige i juni 2006 inbegriper t.ex. även Sverigefinska språknämnden (grundad 1975) i sin avdelning Språkrådet.

Den sverigefinska gruppen eller egentligen det finska språket har en särställning i fem norrbottniska kommuner som utgör s.k. förvaltningsområde för språket i enlighet med minoritetsspråksstadgan. Särställningen ger rättigheter att få service på finska av statliga, landstingskommunala och kommunala verksamheter. En statlig kommitté föreslog 2005 motsvarande skydd för finskan i hela Mälardalsområdet i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Utredningen påpekar även att finlandssvenskarnas status i Sverige bör utredas.

S. har idag egna strukturer och organisationer inom de flesta områden. Det finns åtta från den kommunala skolan fristående grundskolor för gruppens barn, i olika delar av landet, s.k. sverigefinska friskolor, som dock inte alla täcker hela grundskolan. Ca 1 000 elever beräknas studera vid sådana skolor 2006. Undervisningen följer den svenska skolplanen och är tvåspråkig då hälften av den enligt svensk lag bör ges på svenska. Den äldsta av dessa, Sverigefinska skolan i Stockholm, grundades 1990 med statligt stöd från Finland. Grundandet av flera friskolor möjliggjordes av den s.k. skolpengen något år senare. Kommunerna är skyldiga att ge kommunens elever i friskolorna finansiellt stöd. Många av friskolorna har även förskoleverksamhet och åtminstone i Stockholm planeras grundandet av en sverigefinsk gymnasieskola. Dessutom planeras nya sverigefinska friskolor på grundskolenivå i en handfull kommuner. Däremot har antalet tvåspråkiga (finska-svenska) klasser inom den kommunala skolan samtidigt sjunkit drastiskt. Antalet elever i dessa har decimerats från 4 500 till 450 på drygt tio år fram till 2003. Också antalet deltagare i s.k. modersmålsundervisning i finska har under samma tid sjunkit från över 60 % till under 40 % av de berättigade. Det finns idag möjlighet att studera finska vid sex universitet och högskolor i Sverige. Längst har sådana möjligheter funnits i Uppsala och Stockholm. 2002 invigdes Finskt språk- och kulturcentrum (FinSKC) vid Mälardalens högskola i Eskilstuna. Centret har även som mål att förmedla kunskaper om gruppen och språket till det omgivande samhället. Det finns fyra folkhögskolor med finskspråkig undervisning och flera studieförbund ger kurser i finska och sverigefinsk kultur.

Den demografiska utvecklingen där de stora kullarna i den invandrade generationen blir allt äldre gör att det finns ett stort behov av äldreomsorg och -vård på finska. Enligt Statistiska centralbyråns statistik fanns det 2001 över 41 000 sverigefinländare som var över 64 år. Gruppens storlek i ålderskategorin 55-64 år var då ca 50 000, varav bedömningsvis 75 % har finska som modersmål. 2003 fanns sex särskilda sverigefinska äldreboenden, och 2000 gav 55 av Sveriges kommuner någon form av finskspråkig service för äldre.

Sändningstillstånden för Sveriges radio (SR) och Sveriges television (SVT) specificerar mål för den finska verksamheten. Radions finskspråkiga sändningar inleddes på 1960-t. 1997 beslöts att inrätta en finskspråkig digital kanal kallad Sisuradio i Stockholm. I den ingår 18 regionala redaktioner som även producerar program för de analoga sändningarna. Också Utbildningsradion har sändningar på finska. Finskspråkiga tv-sändningar inleddes 1968 i Sverige. Utöver korta nyhetssändningar på vardagar finns reportage och barnsändningar.

Idag är veckotidningen Ruotsin Suomalainen den största sverigefinska tidningen med en upplaga på 4 900 (2002), då 5-dagarstidningen Ruotsin Sanomat lades ner 2005 efter två års verksamhet. Haparandabladet är en trespråkig tidning (svenska, finska, meän kieli). Det finns vidare några kulturtidskrifter och ca 50 medlemstidningar. Den sverigefinska kultursektorn får stöd av Statens kulturråd. Det finns bl.a. teater-, förlags-, musik-, folkdans-, bildkonst- och biblioteksverksamhet av olika slag. Även sverigefinsk skönlitteratur har börjat utges. Svenska kyrkan har mycket finskspråkig verksamhet. Sverigefinnarna har representation i SWEBLUL, Sveriges nationella kommitté för den Europeiska byrån för mindre använda språk, EBLUL.

Sedan 1979 då den första ledamoten från den gruppen invaldes i Sveriges riksdag har det funnits flera ledamöter av finländsk härkomst. Fram till 2002 var de socialdemokrater och en kristdemokrat; 2002 invaldes sverigefinska ledamöter även från Folkpartiet-Liberalerna och Vänsterpartiet. Socialministern i regeringen Reinfeldt (2006-), samt Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund hör till dem som har finlandssvenska föräldrar. (Mitt sa' finnen om Stockholm, red. S. Huovinen, 1984; R. Broberg/K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1-2, 1990-93; Finska i Sverige. Ett inhemskt språk, utg. Utbildningsdepartementet, 1994:97; Finnarnas historia i Sverige 3: Tiden efter 1945, red. J. Lainio, 1996; J. Lainio, Ethnicity and language community: An interdisciplinary and methodological comparison, 1996; J. Korkiasaari/K. Tarkiainen, Suomalaiset Ruotsissa, 2000; B. Allardt Ljunggren, Vielä vähemmistöaseman alkutaipaleesta i Kieliviesti 4/2002; E. Melakari, Finskan - ett svenskt språk. En kartläggning av det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet, 2003) (E.A./B.A.L.)

Sverigefinnar

sverigefinnar. Dia-grammet illustrerar den massiva utvandringen till Sverige under decennierna efter andra världskriget. Flyttningsrörelsen avtog sedan Finland kommit ikapp det västra grannlandet i ekonomiskt avseende.Graf: Magdalena Lindberg.

sverigefinnar_Lk_118132.jpg

Sverigefinnar. Skolbarn demonstrerar 1998 i ett regnigt Stockholm för att ha finska språket kvar i skolan. Sverige har inte sällan uppvisat oförmåga att greppa språkliga minoritetsfrågor. Foto: Lehtikuva Oy, B. Ericson.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
befolkningshistoria, sverigefinländare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Befolkning
Skapat 20.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 03.06.2017 av Lasse Sundman

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi