skifte Tillbaka



skifte, jorddelning. Den enskilda äganderätten till jorden befästes genom det s.k. sol- eller tegskiftet, som i Finland genomfördes efter svenskt mönster på 1300-1500-t. med början i s.v. Syftet med detta s. var att uppnå en rättvis fördelning av jorden, som kunde vara av olika slag inom byns område. Åkrarna (skogarna förblev allmänningar) delades upp efter kvalitet och naturlig beskaffenhet, varefter en lott av en viss jordkvalitet gavs åt varje gård. Den enskilda bonden kom därför att förfoga över ett stort antal kringspridda åkertegar, vilket gjorde honom starkt beroende av de andra bönderna i byn, då skötseln av ägorna (främst sådd och skörd) måste ske samtidigt, för att man inte skulle skada varandras odlingar. Då olägenheterna i längden inte kunde uppvägas av det positiva, bl.a. den samhörighetskänsla som uppstod i ett samhälle av denna typ, växte sig med tiden kraven på en nyordning allt starkare.

Den önskade reformen kom till stånd under senare hälften av 1700-t. genom storskiftet, som genomfördes enligt förebild från England. Storskiftesförordningen av 1757 angav riktlinjerna, och detaljerna utformades i flera senare förordningar. Storskiftet fortsattes från 1848 i en andra omgång, benämnt nyskifte, vilket ännu pågår i Västra Finlands och Uleåborgs län. 1981 stiftades en lag om stöd för nyskiften, enligt vilken kostnaderna för utflyttning av hemman, för vägbyggen och torrläggningsarbeten bestrids med statens medel.

Storskiftet öppnade vägen för ett modernare jordbruk och satte i gång en rask utveckling bl.a. i de finlandssvenska bygderna. Det påbörjades på 1750-t., först i Österbotten och sedan i s.v. och s. Finland, och kunde med vissa undantag slutföras under första hälften av 1800-t. Storskiftet förbereddes genom en noggrann mätning och värdering av jorden (gradering). Detta gav grunden för själva utskiftningen, som innebar att de tidigare sammanblandade ägorna fördelades på färre och större enheter. Samtidigt sprängdes bygemenskapen och gårdarna placerades ut i landskapet. Även skogarna delades i samband med storskiftet, medan vattenområdena i allmänhet förblivit oskiftade. Sedan en förordning 1775 begränsat storleken av de skogsmarker ett hemman kunde erhålla i skiftet, uppstod ett överskott, som tillföll kronan och utgör grunden till dagens omfattande statliga skogsinnehav i n. och mell. Finland. Den viktiga reformen genomfördes inte alltid konsekvent; därtill visade det sig önskvärt att sammanföra de enskilda gårdarnas odlingar till ett enda stycke. Detta ledde till att nyskifte måste verkställas på många håll. - En av de sista storskiftesförrättningarna utfördes i Kuusamo och Posio. Fältarbetena inleddes 1902, medan själva s. genomfördes på 1950-t. och avslutades på 1960-t. Det allra sista storskiftet avslutades 1989 på ön (byn) Jurmo i den åboländska skärgården.

Om s. gäller fastighetsbildningslagen av 1995, som ersatte den tidigare lagen om skifte av 1951. Enligt lagen kan nyskifte bli aktuellt om hemmanets ägor är lagda i alltför många eller olämpliga skiften och om en väsentligt bättre ägoanordning kan vinnas. Nyttan av nyskiftet måste vara väsentligt större än kostnaderna och olägenheterna.

En fastighet kan genom klyvning enligt vissa andelstal (1/2, 1/3, 1/4 etc., oftast vid uppdelning mellan arvingar eller andra samägare) delas i flera mindre fastigheter. Genom styckning kan ett visst område från en fastighet (eller från flera fastigheter) avskiljas till en ny fastighet. Dessa och andra i lagen nämnda förrättningar, t.ex. ägobyte, rågång och fastighetsbestämning, skall utföras av lantmäteriingenjör, i vissa fall med biträde av två gode män, som utses för fyra år av kommunfullmäktige (minst sex för varje kommun).

Tvister och klagomål gällande s. och andra lantmäteriförrättningar skall i första instans behandlas vid någon av de tingsrätter som har jorddomstolar (en av tingsrättens avdelningar). Jorddomstolarna var tidigare självständiga specialdomstolar, men de indrogs 2003; deras historia gick tillbaka till 1700-t. och kallades senare bl.a. ägodelningsrätter och från 1972 jorddomstolar. Ändring kan sökas hos Högsta domstolen. (S. Kuusi, Isonjaon alkuvaiheet Pohjanmaalla, 1914; Y.J. von Schrowe, Die finnischen Gemeinheitsteilungen im 18. Jahrhundert, 1928; Suomen maanmittauksen historia I-III, 1933; K. Haataja, Maanjaot ja kyläjärjestelmä, 1949; A. Wiiala, Maanjaon arvioimisoppi I, 1958; Suomen maanmittaus 1631-1981, 1983; V.O. Hyvönen, Kiinteistönmuodostamisoikeus I-II, 1998 o. 2001)
Skifteskifte. Storskifteskarta över Spjutsböle hemman i Tenala 1779. Direktören för Sveriges lantmäterikontor Jakob Faggot publicerade 1746 verket Svenska lantbrukets hinder och hjälp, i vilket han framlade huvuddragen i storskiftet. Foto: Lantmäteriverkets arkiv.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
kommuner (administrativa enheter), historia, befolkning, ytformer, bebyggelsehistoria, näringsstruktur
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Geografi
Skapat 21.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 21.01.2011 av Johan Lindberg