Eno, församling och f.d. kommun i Norra Karelen ca 30 km n.o. om Joensuu, Östra Finlands region. Då kommunen förenades med Joensuu var dess areal 939 km2 och invånarantal 6 507 (2008).
Eno, beläget i den karelska bergsbygdens s. utkanter, utbreder sig kring övre loppet av Pielis älv. Åsar och ändmoräner bildar markanta inslag i terrängen; den åsformation som löper genom den forna kommunens v. delar höjer sig drygt 200 m ö.h. Tätbebyggelse finns främst utmed järnvägen Joensuu-Lieksa som är dragen genom Eno (invigd 1911). Den kantas av samhällena Louhioja (300 inv. 2000), Eno kyrkby (2 200 inv.) och Uimaharju (1 500 inv.). Eno var den nordkarelska landsbygdens mest industrialiserade kommun med huvudsakligen skogsindustri. Stora Enso (dåv. Enso-Gutzeit) var på 1940- o. -50-talen med om att grunda och bygga Pamilo kraftverk i Koitajoki, en biälv till den som flottningsled viktiga Pielis älv, i vilken Kaltimo kanal (2,5 km) byggdes 1876-79. Ett annat stort vattenkraftverk invigdes i Kaltimo 1958. Trakten är rik på sällsynta mineral; brytning av svavelkis (1919-22) och uran (1960-62) har förekommit.
Eno befolkades under medeltiden av söderifrån inflyttade ortodoxa karelare, som på 1600-talet ersattes av en luthersk befolkning från Savolax. Det blev redan på 1600-talet kapell under Ilomants och bildade egen församling 1857; träkyrka, invigd 1818 (A.W. Arppe). Sommaren 1808 förde en bondeskara under Olli Tiainen gerillakrig mot inträngande ryska trupper, som dock slutligen fick övertaget. Kommunen upprättades 1871, och vid denna tid började även skogsindustrin etablera sig i Eno. Kommunen inkorporerades med Joensuu 1/1 2009. (I. Björn, Enon historia 1860-1967, 1993)
Eno, beläget i den karelska bergsbygdens s. utkanter, utbreder sig kring övre loppet av Pielis älv. Åsar och ändmoräner bildar markanta inslag i terrängen; den åsformation som löper genom den forna kommunens v. delar höjer sig drygt 200 m ö.h. Tätbebyggelse finns främst utmed järnvägen Joensuu-Lieksa som är dragen genom Eno (invigd 1911). Den kantas av samhällena Louhioja (300 inv. 2000), Eno kyrkby (2 200 inv.) och Uimaharju (1 500 inv.). Eno var den nordkarelska landsbygdens mest industrialiserade kommun med huvudsakligen skogsindustri. Stora Enso (dåv. Enso-Gutzeit) var på 1940- o. -50-talen med om att grunda och bygga Pamilo kraftverk i Koitajoki, en biälv till den som flottningsled viktiga Pielis älv, i vilken Kaltimo kanal (2,5 km) byggdes 1876-79. Ett annat stort vattenkraftverk invigdes i Kaltimo 1958. Trakten är rik på sällsynta mineral; brytning av svavelkis (1919-22) och uran (1960-62) har förekommit.
Eno befolkades under medeltiden av söderifrån inflyttade ortodoxa karelare, som på 1600-talet ersattes av en luthersk befolkning från Savolax. Det blev redan på 1600-talet kapell under Ilomants och bildade egen församling 1857; träkyrka, invigd 1818 (A.W. Arppe). Sommaren 1808 förde en bondeskara under Olli Tiainen gerillakrig mot inträngande ryska trupper, som dock slutligen fick övertaget. Kommunen upprättades 1871, och vid denna tid började även skogsindustrin etablera sig i Eno. Kommunen inkorporerades med Joensuu 1/1 2009. (I. Björn, Enon historia 1860-1967, 1993)
Eno. Pielis älv, som rinner genom Eno, är fortfarande en viktig flottningsled och har gett upphov till en betydande skogsindustri. Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.
Eno forna kommunvapen. Bildkälla: Finl. kommunförbund.