familjepolitik, åtgärder för att förbättra barnfamiljernas förhållanden. Syftet med samhällets familjepolitiska stöd är att täcka barnfamiljernas utgifter så att barn inte upplevs som en ekonomisk börda för familjerna. Dessutom bör barnets och moderns hälsa och utkomst tryggas. En f. i modern mening växte fram mot slutet av 1930-t. Den första lagen som stiftades var lagen om moderskapsunderstöd (1937), vars syfte var att främja nativiteten. Den omfattade 2/3 av barnaföderskorna.
År 1943 började familjebidrag beviljas till mindrebemedlade, barnrika familjer; denna förmån indrogs 1974. Som ett resultat av en lag som stipulerade att varje kommun skulle tillhandahålla mödravård öppnades 1944 barnrådgivningar runt om i Finland. Barndödligheten minskade därefter snabbt och hörde redan på 1950-t., liksom idag, till de lägsta i världen. 1947 började lönetillägg utbetalas till arbetstagare med barn under 17 år. Detta var en första form av barnbidrag, som alltså ursprungligen var knuten till löneinkomsten. Ett år senare utvidgades barnbidragssystemet så att det inkluderade hela befolkningen och staten började stå för största delen av kostnaderna. På den tiden utgjorde barnbidraget ca 40 % av statens socialutgifter.
1951 stiftades en lag om kommunal hemvårdshjälp. Därefter stagnerade f. en aning, medan istället sjukförsäkrings- och arbetspensionssystemen skapades. I mitten av 1970-t. började man åter uppmärksamma familjepolitiska frågor. Moderskapspenningen, som hade införts genom sjukförsäkringslagen av 1963, började 1974 betalas ut för en längre period, och beloppet höjdes kännbart 1982, samtidigt som dagpenningen blev beskattningsbar. År 1985 infördes föräldrapenningen och utbetalningstiden förlängdes till 258 dagar.
Barnbidraget har höjts successivt så att dess realvärde i början av 1990-t. var ca tre gånger så stort som i början av 1970-t. Mer anmärkningsvärt än detta var dock utvecklandet av ett vårdsystem för mindre barn, en process som inleddes i början av 1970-t. År 1973 trädde en lag om barndagvård i kraft. Enligt den är det kommunernas skyldighet att tillhandahålla barn under skolåldern dagvård, vilket kan ske antingen i daghem eller hos familjedagvårdare. Till skillnad från situationen i många andra länder förvärvsarbetar oftast båda föräldrarna, vilket ökar betydelsen av ett fungerande dagvårdssystem i Finland.
Fr.o.m. 1990 har föräldrarna haft subjektiv rätt till dagvård för barn som är yngre än tre år. Om kommunen inte har kunnat ordna dagvårdsplats har familjen fått hemvårdsstöd för att sköta barnet hemma. Sedan 1996 har alla föräldrar till barn under skolåldern haft rätt till kommunal dagvård. Året därpå fick föräldrarna möjlighet att få privatvårdsstöd för att ordna privatdagvård åt barnen. Det året uppgick det familjepolitiska stödet till ca 25 mrd mark (4,2 mrd ), d.v.s. ca 4 % i förhållande till BNP. Störst stöd fick familjerna i form av barnbidrag och dagvård.
F. omfattar även skattepolitiska åtgärder. Tidigare beviljades olika familjeavdrag i beskattningen, men vid familjestödsreformen 1994 avlägsnades de sista av dessa, samtidigt som barnbidragen höjdes kännbart. (G. Jakobsson, Familjen i välfärdsstaten, 1988; A. Raassina, Ansiotyöstä luopumisen ehdot, 1991; R. Säntti, Katsaus perhepolitiikan haasteisiin, 1993; L. Kartovaara/H. Sauli, red., Suomalainen perhe, 1994; R. Auvinen, Lapsiperhe Suomessa, 1995; A. Anttonen, Lasten kotihoidon tuki suomalaisessa perhepolitiikassa, 1999; P. Takala, Lastenhoito ja sen julkinen tuki, 2000)
År 1943 började familjebidrag beviljas till mindrebemedlade, barnrika familjer; denna förmån indrogs 1974. Som ett resultat av en lag som stipulerade att varje kommun skulle tillhandahålla mödravård öppnades 1944 barnrådgivningar runt om i Finland. Barndödligheten minskade därefter snabbt och hörde redan på 1950-t., liksom idag, till de lägsta i världen. 1947 började lönetillägg utbetalas till arbetstagare med barn under 17 år. Detta var en första form av barnbidrag, som alltså ursprungligen var knuten till löneinkomsten. Ett år senare utvidgades barnbidragssystemet så att det inkluderade hela befolkningen och staten började stå för största delen av kostnaderna. På den tiden utgjorde barnbidraget ca 40 % av statens socialutgifter.
1951 stiftades en lag om kommunal hemvårdshjälp. Därefter stagnerade f. en aning, medan istället sjukförsäkrings- och arbetspensionssystemen skapades. I mitten av 1970-t. började man åter uppmärksamma familjepolitiska frågor. Moderskapspenningen, som hade införts genom sjukförsäkringslagen av 1963, började 1974 betalas ut för en längre period, och beloppet höjdes kännbart 1982, samtidigt som dagpenningen blev beskattningsbar. År 1985 infördes föräldrapenningen och utbetalningstiden förlängdes till 258 dagar.
Barnbidraget har höjts successivt så att dess realvärde i början av 1990-t. var ca tre gånger så stort som i början av 1970-t. Mer anmärkningsvärt än detta var dock utvecklandet av ett vårdsystem för mindre barn, en process som inleddes i början av 1970-t. År 1973 trädde en lag om barndagvård i kraft. Enligt den är det kommunernas skyldighet att tillhandahålla barn under skolåldern dagvård, vilket kan ske antingen i daghem eller hos familjedagvårdare. Till skillnad från situationen i många andra länder förvärvsarbetar oftast båda föräldrarna, vilket ökar betydelsen av ett fungerande dagvårdssystem i Finland.
Fr.o.m. 1990 har föräldrarna haft subjektiv rätt till dagvård för barn som är yngre än tre år. Om kommunen inte har kunnat ordna dagvårdsplats har familjen fått hemvårdsstöd för att sköta barnet hemma. Sedan 1996 har alla föräldrar till barn under skolåldern haft rätt till kommunal dagvård. Året därpå fick föräldrarna möjlighet att få privatvårdsstöd för att ordna privatdagvård åt barnen. Det året uppgick det familjepolitiska stödet till ca 25 mrd mark (4,2 mrd ), d.v.s. ca 4 % i förhållande till BNP. Störst stöd fick familjerna i form av barnbidrag och dagvård.
F. omfattar även skattepolitiska åtgärder. Tidigare beviljades olika familjeavdrag i beskattningen, men vid familjestödsreformen 1994 avlägsnades de sista av dessa, samtidigt som barnbidragen höjdes kännbart. (G. Jakobsson, Familjen i välfärdsstaten, 1988; A. Raassina, Ansiotyöstä luopumisen ehdot, 1991; R. Säntti, Katsaus perhepolitiikan haasteisiin, 1993; L. Kartovaara/H. Sauli, red., Suomalainen perhe, 1994; R. Auvinen, Lapsiperhe Suomessa, 1995; A. Anttonen, Lasten kotihoidon tuki suomalaisessa perhepolitiikassa, 1999; P. Takala, Lastenhoito ja sen julkinen tuki, 2000)