fredsrörelsen . Med f. avses de mer eller mindre organiserade sammanslutningar som på olika sätt, t.ex. genom demonstrationer och fredsmarscher, strävar efter världsfred, ett rättvist samhälle och nedrustning, speciellt beträffande innehavet av kärnvapen. Rötterna till f. i Finland kan spåras i det fredstänkande som utvecklades under 1800-t. En av de tidigaste förkämparna för fredsidén i Finland var folkloristen Daniel Europaeus som verkade i mitten av 1800-t. År 1907 grundade folkskolläraren A. Mäki Finlands fredsförbund (Suomen rauhanliitto), som dock inte blev långlivat utan förbjöds 1913 i samband med första världskrigets utbrott. I huvudstaden verkade 1911-14 en fredsförening under ledning av Leo Mechelin.
Det nuvarande fredsförbundet med samma namn som det första grundades 1920 och är landets äldsta fortfarande verksamma fredsorganisation. Den är politiskt och religiöst obunden, och har syftet att uppnå internationell rättvisa, konfliktlösning utan bruk av våld samt nedrustning. Förbundets verksamhet har alltsedan starten vilat på de aktiva lokalföreningarnas arbete runt om i landet. I synnerhet finlandssvenskarna har bidragit med en aktiv insats. Av de nuv. lokalavdelningarna i fredsförbundet är sju av tio svenskspråkiga (2004). Garantiföreningen för Finlands fredsförbund utger den svenskspråkiga medlemstidningen Fredsposten.
Fredsförbundet arbetar som paraplyorganisation för flera finländska fredsorganisationer, t.ex. det 1963 efter engelsk förebild grundade Förbundet De hundras kommitté i Finland (Suomen sadankomitealiitto). De hundras kommitté är antimilitaristiskt till sin karaktär och vill ha ett ord med i laget om den finländska säkerhetspolitiken. Demonstrationer och fredsmarscher har stått på kommitténs agenda. Förbundet har ifrågasatt behovet av en finländsk försvarsmakt; initiativet till att grunda beväringsförbundet och de civiltjänstepliktigas förbund (som upphörde 2000) utgick därifrån. Sedan 1974 har det antimilitaristiska Vapenvägrarförbundet fungerat som intresseorganisation främst för landets vapenvägrare.
Bland övriga fredsorganisationer märks Fredskämparna i Finland (Suomen rauhanpuolustajat), som verkat sedan 1949 och som tidigare dominerades av kommunistpartiets minoritetsflygel. Organisationen vill, liksom samtliga fredsorganisationer, arbeta för fred och nedrustning. Den motsätter sig även ett finländskt Natomedlemskap. Tidskriften Rauhan puolesta är fredskämparnas språkrör. Både fredsförbundet och fredskämparna är medlemmar i den internationella fredsorganisationen International Peace Bureau (IPB), gr. 1892.
Finlands kristliga fredsrörelse (Suomen kristillinen rauhanliike, gr. 1976), är en kristlig fredsorganisation, som sedan 1982 varje år delar ut ett fredspris på nyårsdagen, kyrkans fredsdag.
Finländsk fredsforskning representeras av det i Tfrs 1970 grundade fredsforskningsinstitutet, Tampere Peace Research Institute (TAPRI) som 1994 på svenska började kallas Freds- och konfliktforskningsinstitutet, samt Föreningen för fredsforskning i Finland (Suomen rauhantutkimusyhdistys, SRTY, gr. 1971). Föreningen fungerar främst som en sammanbindande länk mellan fredsforskarna i Finland.
Även fackföreningsrörelsen bedriver fredsverksamhet. Efter dess enande 1969 tillsattes bl.a. en fredskommitté inom FFC. 1980 uppstod rörelsen Kvinnor för fred i Finland (Naiset rauhan puolesta Suomessa), som arbetar utanför etablerade politiska ramar och inte sällan har tagit till okonventionella och mindre accepterade metoder för att uppnå sina syften. F. är med andra ord representerad inom flera olika sektorer i samhället.
F. har sett sitt inflytande växa efter andra världskriget, en utveckling som gått hand i hand med kalla kriget och kapprustningen. Trots alla ansträngningar har f. inte lyckats uppnå sitt mål, en världsomspännande fred. Dock har rörelsens olika organisationer genom diplomati och fredsfrämjande aktioner sannolikt lyckats påverka politiken och stävja uppblossande konflikter. Globalt sett har i synnerhet FN haft denna funktion efter andra världskriget. Även Finland har sitt eget FN- förbund (Finlands FN-förbund), bildat 1954. (K. Kalemaa, Suomalaisen rauhanliikkeen juuria, 1981; K. Hallman, Tottelisinko? Suomalaista sadankomiteaa vuodesta 1963, 1986; G. von Bonsdorff, Med freden som rättesnöre. Finlands fredsförbund 1920-1979, 1991; K. Kallio/M. Metsämäki, Pasifistin taskukirja, 2003)
Det nuvarande fredsförbundet med samma namn som det första grundades 1920 och är landets äldsta fortfarande verksamma fredsorganisation. Den är politiskt och religiöst obunden, och har syftet att uppnå internationell rättvisa, konfliktlösning utan bruk av våld samt nedrustning. Förbundets verksamhet har alltsedan starten vilat på de aktiva lokalföreningarnas arbete runt om i landet. I synnerhet finlandssvenskarna har bidragit med en aktiv insats. Av de nuv. lokalavdelningarna i fredsförbundet är sju av tio svenskspråkiga (2004). Garantiföreningen för Finlands fredsförbund utger den svenskspråkiga medlemstidningen Fredsposten.
Fredsförbundet arbetar som paraplyorganisation för flera finländska fredsorganisationer, t.ex. det 1963 efter engelsk förebild grundade Förbundet De hundras kommitté i Finland (Suomen sadankomitealiitto). De hundras kommitté är antimilitaristiskt till sin karaktär och vill ha ett ord med i laget om den finländska säkerhetspolitiken. Demonstrationer och fredsmarscher har stått på kommitténs agenda. Förbundet har ifrågasatt behovet av en finländsk försvarsmakt; initiativet till att grunda beväringsförbundet och de civiltjänstepliktigas förbund (som upphörde 2000) utgick därifrån. Sedan 1974 har det antimilitaristiska Vapenvägrarförbundet fungerat som intresseorganisation främst för landets vapenvägrare.
Bland övriga fredsorganisationer märks Fredskämparna i Finland (Suomen rauhanpuolustajat), som verkat sedan 1949 och som tidigare dominerades av kommunistpartiets minoritetsflygel. Organisationen vill, liksom samtliga fredsorganisationer, arbeta för fred och nedrustning. Den motsätter sig även ett finländskt Natomedlemskap. Tidskriften Rauhan puolesta är fredskämparnas språkrör. Både fredsförbundet och fredskämparna är medlemmar i den internationella fredsorganisationen International Peace Bureau (IPB), gr. 1892.
Finlands kristliga fredsrörelse (Suomen kristillinen rauhanliike, gr. 1976), är en kristlig fredsorganisation, som sedan 1982 varje år delar ut ett fredspris på nyårsdagen, kyrkans fredsdag.
Finländsk fredsforskning representeras av det i Tfrs 1970 grundade fredsforskningsinstitutet, Tampere Peace Research Institute (TAPRI) som 1994 på svenska började kallas Freds- och konfliktforskningsinstitutet, samt Föreningen för fredsforskning i Finland (Suomen rauhantutkimusyhdistys, SRTY, gr. 1971). Föreningen fungerar främst som en sammanbindande länk mellan fredsforskarna i Finland.
Även fackföreningsrörelsen bedriver fredsverksamhet. Efter dess enande 1969 tillsattes bl.a. en fredskommitté inom FFC. 1980 uppstod rörelsen Kvinnor för fred i Finland (Naiset rauhan puolesta Suomessa), som arbetar utanför etablerade politiska ramar och inte sällan har tagit till okonventionella och mindre accepterade metoder för att uppnå sina syften. F. är med andra ord representerad inom flera olika sektorer i samhället.
F. har sett sitt inflytande växa efter andra världskriget, en utveckling som gått hand i hand med kalla kriget och kapprustningen. Trots alla ansträngningar har f. inte lyckats uppnå sitt mål, en världsomspännande fred. Dock har rörelsens olika organisationer genom diplomati och fredsfrämjande aktioner sannolikt lyckats påverka politiken och stävja uppblossande konflikter. Globalt sett har i synnerhet FN haft denna funktion efter andra världskriget. Även Finland har sitt eget FN- förbund (Finlands FN-förbund), bildat 1954. (K. Kalemaa, Suomalaisen rauhanliikkeen juuria, 1981; K. Hallman, Tottelisinko? Suomalaista sadankomiteaa vuodesta 1963, 1986; G. von Bonsdorff, Med freden som rättesnöre. Finlands fredsförbund 1920-1979, 1991; K. Kallio/M. Metsämäki, Pasifistin taskukirja, 2003)
fredsrörelsen. Protestaktioner av olika slag ingår i rörelsens arsenal. Bilden är tagen vid en demonstration mot Irakkriget i Hfrs 2003. Foto: Sakari Niemi.