Haavio, Martti Henrikki (f. 22/1 1899 Temmes, d. 4/2 1973 Hfrs), folklorist och författare, fil.dr 1932. H. anställdes 1931 vid Finska litteratursällskapets folkloristiska arkiv, var 1934-38 arkivchef och därefter föreståndare till 1948. Han blev 1932 docent vid Helsingfors universitet och tjänstgjorde 1949-1956 som professor i finsk och jämförande folklivsforskning. H. var även i två repriser engagerad vid bokförlaget WSOY och etablerade sig därtill som populär barnboksförfattare. 1956-69 var han ledamot av Finlands Akademi.
H. började sina folkloristiska undersökningar som sagoforskare. Han kom dock senare att behandla alla folkdiktsforskningens olika grenar. Han utforskade bl.a. Väinämöinengestalten (verket Väinämöinen, utk. 1950, eng. övers. 1952).
H. framträdde från 1920-t., då han var en av de ledande krafterna inom AKS (av sällskapet bl.a. utsedd till chefred. för Ylioppilaslehti 1923), under pseudonymen P. Mustapää med modernistisk lyrik, bl.a. humoristiska ballader och komprimerad, abstrakt poesi. Han var från 1929 gift med en kollega, docenten Elsa Enäjärvi. Under kriget tjänstgjorde han i militärförvaltningen för Östkarelen (skildrat i Me marssimme Aunuksen teitä, 1969). H:s bok Nuoruusvuodet (1972), som baserar sig på dagboksanteckningar från ungdomsåren, erhöll 1978 en fortsättning, Olen vielä kaukana, utgiven av hans andra hustru, författarinnan Aale Tynni. Hans korrespondens med den första hustrun 1920-51 utgavs 1999-2003 i fem digra band, redigerade av Katarina Eskola.
H. började sina folkloristiska undersökningar som sagoforskare. Han kom dock senare att behandla alla folkdiktsforskningens olika grenar. Han utforskade bl.a. Väinämöinengestalten (verket Väinämöinen, utk. 1950, eng. övers. 1952).
H. framträdde från 1920-t., då han var en av de ledande krafterna inom AKS (av sällskapet bl.a. utsedd till chefred. för Ylioppilaslehti 1923), under pseudonymen P. Mustapää med modernistisk lyrik, bl.a. humoristiska ballader och komprimerad, abstrakt poesi. Han var från 1929 gift med en kollega, docenten Elsa Enäjärvi. Under kriget tjänstgjorde han i militärförvaltningen för Östkarelen (skildrat i Me marssimme Aunuksen teitä, 1969). H:s bok Nuoruusvuodet (1972), som baserar sig på dagboksanteckningar från ungdomsåren, erhöll 1978 en fortsättning, Olen vielä kaukana, utgiven av hans andra hustru, författarinnan Aale Tynni. Hans korrespondens med den första hustrun 1920-51 utgavs 1999-2003 i fem digra band, redigerade av Katarina Eskola.