hälsovårdsväsen

hälsovårdsväsen. Hälsovården är en i lag bestämd kommunal uppgift, som regleras i särskilda lagar och som kommunen skall ombesörja under statlig tillsyn. Den omfattar omsorgen och vården av kommunmedlemmarnas hälsa och fysiska livsmiljö (hälsovård i inskränkt bemärkelse), vilket är en del av den förebyggande sjukvården. Men hälsovården i vidsträckt mening omfattar även direkta sjukvårdsåtgärder både inom den öppna sjukvården och på sjukvårdsinrättningar. Den offentliga hälso- och sjukvårdens serviceproduktion kompletteras av privata, på rent ekonomiska kriterier producerade hälsovårdstjänster men även av tjänster som produceras av den s.k. tredje sektorn.

Förvaltningen av hälsovården i inskränkt mening regleras främst i hälsoskyddslagen och - förordningen av 1994, som bl.a. i fråga om livsmedelshygien kompletteras av lagen och förordningen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (av 1996). Förvaltningen av folkhälsoarbetet, som omfattar befolkningens hälsotillstånd, livsmiljö och sjukvård, regleras i folkhälsolagen och -förordningen av 1972. Förberedande åtgärder för bekämpande av sjukdomar regleras i ett flertal särskilda författningar såsom i lagen om smittsamma sjukdomar av 1986. Sjukvården på sjukhus regleras i två centrala lagar, nämligen lagen om specialiserad sjukvård av 1989 och mentalvårdslagen av 1990 samt till dessa lagar anslutna förordningar.

På det lokala (kommunala) planet handhas hälsovårdsuppgifterna - även folkhälsoarbetet - av hälsovårdsnämnden, ett 1927 inrättat organ. Kommunerna har bildat samkommuner för folkhälsoarbetet vilka tillsammans sköter medlemskommunernas förpliktelser inom folkhälsoarbetet. Kommunerna inom en samkommun har en gemensam hälsovårdsnämnd. Kommunerna bedriver ett omfattande lokalt och regionalt samarbete i syfte att effektivera produktionen av hälsovårdstjänster och trygga tillgången till tjänster. Yrkesfolket inom hälso- och sjukvården har givits rekommendationer om god medicinsk praxis ("gängse vård"). Kommunerna och sjukvårdsdistrikten har avtalat om lokala vårdprogram och grunderna för tillgång till vård. På det regionala planet (inom länet) utövas den statliga tillsynen av hälsovården och folkhälsoarbetet av länsstyrelsen, där det sedan 1971 finns en social- och hälsovårdsavdelning för distriktsförvaltningen. På riksplanet handhar social- och hälsovårdsministeriet och dess underlydande centrala ämbetsverk, Rättsskyddscentralen för hälsovården, Läkemedelsverket, Stakes, Folkhälsoinstitutet och Utvecklingscentralen för läkemedelsbehandling tillsynen över rikets hälso- och sjukvård. Jord- och skogsbruksministeriets avdelning för livsmedel och hälsa utövar inom sitt verksamhetsfält även en viss tillsyn över hälsovården.

Folkhälsolagens tillkomst innebar en väsentlig effektivering av hälsovårdsarbetet, då betydande uppgifter koncentrerades till den kommunala hälsovårdscentralen, som numera ombesörjer en allsidig hälso- och sjukvård (öppen sjukvård) för kommunens invånare.

Reformen av de grundläggande rättigheterna har avspeglat sig även i hälso- och sjukvården. Patienternas ställning och rättigheter såsom hälsovårdsklienter har definierats i lag 1997. Tillgången till hälsovårdstjänster kommer märkbart att påverkas av planerna att ställa tidsfrister för undersökningar och påbörjande av vård inom den offentliga hälso- och sjukvården. Jfr även bl.a. mödravård, psykiatrisk vård och sjukvårdsväsen. (N. Pesonen, Terveyden puolesta - sairautta vastaan, 1980; A. Forsius, Sosiaali- ja terveydenhuollon kehitys Hollolassa ja Lahdessa vuoteen 1865, 1982; T. Joutsivuo/H. Mikkeli, Terveyden lähteillä, 1995; Sosiaali- ja terveyspalvelujen lainsäädäntö käytännössä, red. J. Narikka, 2001) (L-O.B./P.K.)