kanaler

kanaler. De finländska insjösystemen har i århundraden tjänat som transport- och kommunikationsleder för bl.a. handelsmän och soldater. De naturliga hindren, såsom forsar och stenar, ledde till tidiga försök att förbättra farlederna. Redan på 1500- och 1600-talen gjordes ansatser att bygga kanaler i Finland, genom att man ämnade öppna en vattenväg från Saimen till Finska viken. Nya kanalarbeten påbörjades under 1700-talet, men också de gav klena resultat. Först under 1800-talet tog slusskanalbyggena fart på allvar, finansierade av privata industrimän som i brukens farleder byggde slussar för att underlätta malmtransporterna.

Den första slusskanalen byggdes 1832 av N.L. Arppe i Pielis älv (Utra, ombyggd 1951). I statlig regi byggdes Taipale och Konnus kanaler som blev färdiga 1840-41. Tjärkanalerna i Kajana älv öppnades 1846 och rutten Kuopio-Idensalmi fick en kanal 1845-53. Århundradets största statliga byggnadsprojekt, Saima kanal, stod färdigt 1856. Genom Saima kanal förverkligades en flera hundra år gammal önskan att förbinda insjöfarlederna med havet.

Kanalbyggandets storhetstid inföll under senare delen av 1800-talet. Arbetenas tyngdpunkt låg i ö. Finland, där bl.a. Pielis älvs kanal blev färdig 1876, rutten Iisvesi-Pielavesi öppnades 1895, Kiuruvesi 1905 och Juojärvi kanal 1915.

Byggandet av Saima kanal satte fart på den kommersiella båttrafiken i ö. Finland. Kanalen gjorde att Viborgs och Petersburgs marknader kom närmare. Godstrafiken på kanalen blev livlig och Viborg blev Finlands mest använda exporthamn för trävaror. Även kanalturismen blomstrade före första världskriget då bl.a. semesterfirare från Viborg och Petersburg kom för att beundra trakterna kring kanalerna. Första världskriget satte dock stopp för handeln med Ryssland.

Efter att leden Keitele-Iisvesi blivit färdig 1927 låg kanalbyggandet nere i ca 50 år. Istället förbättrades redan befintliga k. På 1970- o. 80-talen fick t.ex. Saima kanal farleder för djupgående fartyg.

Sedan 1990 har Sjöfartsverket (sedan 2010 Trafikverket) hand om skötseln av Finlands drygt 30 slusskanaler. Den 1981 grundade Vattenvägföreningen i Finland (Suomen vesitieyhdistys) har till uppgift att främja vattentrafiken i landet, bl.a. genom att värna om kanalernas skötsel. Det senast genomförda stora kanalprojektet är Keitele kanal, som stod färdig 1994. Under de senaste åren har flera mindre kanaler, avsedda för båtlivets och turismens behov, byggts på initiativ av kommunerna. I samarbete med Museiverket har historiska slusskanaler, såsom Saarikoski träsluss i Idensalmi, restaurerats. Trafikverket upprätthåller Kanalmuseet (gr. 1980) som inbegriper fem lokala kanalmuseer, vilka belyser kanalernas och vattentrafikens historia i respektive område. 1995 anslöts Saima kanals museum i Villmanstrand till nätverket. De övriga kanalmuseerna ligger i Varkaus, Heinävesi, Virdois och Kontiolahti.

Av praktiska skäl byggdes de flesta finländska kanalslussar ursprungligen av trä. Senare har träet bytts ut mot sten, eller t.o.m. betong. Slussarnas storlek och farledernas djup har hela tiden vuxit och slusstekniken har utvecklats, från de tidiga handdrivna träportarna till dagens automatiserade betongportar. Till en början finansierades kanalerna med kanalavgifter, vars storlek berodde på vad och hur mycket som fraktades på dem. Invid kanalerna byggdes hus för kanaltjänstemännen. Kanalavgifterna är numera avskaffade och personalbehovet har minskat i takt med automatiseringen av slussarna. Idag fraktas årligen ca 3,5 milj. ton gods på insjöfarlederna. Flottningen av timmer har däremot praktiskt taget upphört. (T. Myllykylä, Suomen kanavien historia, 1991)