konjunkturpolitik, alla ekonomisk-politiska åtgärder som syftar till att påverka den ekonomiska utvecklingen på kort sikt, vanligen så att markanta upp- och nedgångar skall kunna undvikas. Nationalekonomin skiljer mellan kortsiktig ekonomisk styrning eller k., och långsiktig ekonomisk politik, d.v.s. strukturpolitik, som försöker påverka ekonomins långfristiga tillväxttakt.
K. uppstod som en nationalekonomisk disciplin och samtidigt som en realpolitisk företeelse under mellankrigstiden, då det blev klart att den kapitalistiska marknadsekonomin ibland kan hamna i djupa depressioner eller mindre allvarliga nedgångar, vilka vanligen också innebar hög arbetslöshet. Tack vare den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes samt några framstående svenska nationalekonomer, som Bertil Ohlin, började man på allvar analysera den offentliga ekonomins och penningpolitikens inverkan på ekonomiska fluktuationer.
I detta första skede och sedan på 1950- o. 60-t. tolkade man k. först och främst som finanspolitik och penningpolitik. Med finanspolitik menar man handhavandet av statens intäkter och utgifter, och finanspolitiken fick efter andra världskriget spela huvudrollen i k. Genom att bromsa utgiftstillväxten under högkonjunkturen och påskynda den under lågkonjunkturen skulle man motverka ekonomiska fluktuationer. En likadan roll var avsedd för penningpolitiken : meningen var att centralbanken med sina styrinstrument skulle påverka penningmarknadens likviditet och på så sätt även utlåning och ekonomins totala efterfrågan. I små och öppna ekonomier var även devalveringarna en del av den konjunkturpolitiska arsenalen.
På 1950- o. 60-t. hyste man stora förhoppningar om k:s möjligheter att varaktigt upprätthålla hög sysselsättning och undvika arbetslöshet. Sverige, Storbritannien och USA hörde till de länder vars ekonomiska politik präglades mest av dessa "keynesianska" konjunkturpolitiska strävanden. I praktiken visade det sig snart att det var svårt att dimensionera finanspolitiken och penningpolitiken på ett så pass perfekt sätt som denna keynesianska tankemodell förutsatte. Dels var det svårt att bedöma konjunkturläget, och dels var det av politiska skäl svårt att bromsa högkonjunkturen med stram finanspolitik. Strävandena mot varaktigt hög sysselsättning hade också ofta hög inflation som resultat. Dessa svårigheter ledde till att både politiker och nationalekonomiska teoretiker från och med 1970-t. började ifrågasätta själva effektiviteten av en aktiv k. I dag strävar beslutsfattarna sällan efter en mycket aktiv utjämning av konjunktursvängningarna, men de flesta nationalekonomer och beslutsfattare är överens om att penningpolitik och finanspolitik måste dimensioneras så att de understöder en någorlunda stabil ekonomisk tillväxt.
Beskrivningen ovan gäller den allmänna utvecklingen i de industrialiserade ekonomierna. I Finland blev händelseförloppet annorlunda, eftersom utjämningen av konjunktursvängningarna aldrig kom att spela en lika stor roll för finanspolitiken och penningpolitiken. Den finländska finanspolitiken i synnerhet förblev ganska konservativ även på 1950- o. 60-t., då man i andra länder var beredd att acceptera större budgetunderskott under lågkonjunkturerna. I Finland bedrev man däremot en politik där de offentliga utgifterna dimensionerades efter skatteintäkter. I praktiken innebar detta att den offentliga ekonomin snarare förstärkte konjunktursvängningarna, eftersom utgifterna brukade öka under högkonjunkturen då flödet av skatteintäkter också var på väg upp. När tillväxten var svag och budgetöverskottet lägre, var det däremot typiskt att man initierade sparprogram i den offentliga ekonomin. Slutresultatet var att den ekonomiska politiken i Finland ofta bidrog till markanta konjunktursvängningar.
Valutakurspolitiken var däremot den arena där man även i Finland var beredd att aktivt styra den ekonomiska utvecklingen på kort sikt. Ända fram till 1990-talets emu-inriktning var man beredd att påskynda den ekonomiska tillväxten med aktiva devalveringar. Typiskt var att man genomförde en devalvering när industrins konkurrenskraft hade blivit för svag. I detta skede försökte statsmakten ofta också uppmuntra arbetsmarknadsparterna att underteckna en långfristig löneuppgörelse (inkomstpolitisk helhetsuppgörelse, enligt finländsk jargong), som skulle bromsa löneökningstakten och bevara devalveringens konkurrenskraftsbefrämjande effekt för några år framöver. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att styrningen av konjunkturförloppet i Finland skedde med valutakurspolitik och inkomstpolitik, medan finanspolitiken snarare förstärkte konjunktursvängningarna. Slututfallet blev en snabb ekonomisk tillväxt, men också en ganska ostabil ekonomi: inflationen blev hög och konjunktursvängningarna större än i andra liknande länder och betydligt mera markanta än i grannlandet Sverige.
Denna skillnad var tydlig vid hanteringen av 1990-talets djupa depression. I Sverige var man beredd att acceptera större budgetunderskott för att upprätthålla den totala efterfrågan och sysselsättningen, medan man i Finlands offentliga hushållning började spara redan när arbetslösheten var hög och på väg uppåt.
Efter 1990-talets djupa nedgång har man däremot även i Finland försökt bli av med detta instabila beteendemönster. Riksdagen har bundit sig till en någorlunda stabil utgiftstillväxt med hjälp av utgiftsramar som man fastställer för flera år framöver. Eftersom man i andra länder har prutat på alltför ambitiös motcyklisk k., förefaller skillnaderna mellan Finland och övriga länder i dag klart mindre än under tidigare årtionden. Snarare kan man säga att Finlands nuvarande ekonomiska politik i många avseenden är typisk för ett litet euroland: återhållsam och konjunkturmässig "neutral" finanspolitik samt aktiv inkomstpolitik som anpassar landets kostnadsläge till den gemensamma penningpolitiken. (J. Pekkarinen/J. Vartiainen, Finlands ekonomiska politik. Den långa linjen 1918-2000, 2001) (Juhani Vartiainen)
K. uppstod som en nationalekonomisk disciplin och samtidigt som en realpolitisk företeelse under mellankrigstiden, då det blev klart att den kapitalistiska marknadsekonomin ibland kan hamna i djupa depressioner eller mindre allvarliga nedgångar, vilka vanligen också innebar hög arbetslöshet. Tack vare den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes samt några framstående svenska nationalekonomer, som Bertil Ohlin, började man på allvar analysera den offentliga ekonomins och penningpolitikens inverkan på ekonomiska fluktuationer.
I detta första skede och sedan på 1950- o. 60-t. tolkade man k. först och främst som finanspolitik och penningpolitik. Med finanspolitik menar man handhavandet av statens intäkter och utgifter, och finanspolitiken fick efter andra världskriget spela huvudrollen i k. Genom att bromsa utgiftstillväxten under högkonjunkturen och påskynda den under lågkonjunkturen skulle man motverka ekonomiska fluktuationer. En likadan roll var avsedd för penningpolitiken : meningen var att centralbanken med sina styrinstrument skulle påverka penningmarknadens likviditet och på så sätt även utlåning och ekonomins totala efterfrågan. I små och öppna ekonomier var även devalveringarna en del av den konjunkturpolitiska arsenalen.
På 1950- o. 60-t. hyste man stora förhoppningar om k:s möjligheter att varaktigt upprätthålla hög sysselsättning och undvika arbetslöshet. Sverige, Storbritannien och USA hörde till de länder vars ekonomiska politik präglades mest av dessa "keynesianska" konjunkturpolitiska strävanden. I praktiken visade det sig snart att det var svårt att dimensionera finanspolitiken och penningpolitiken på ett så pass perfekt sätt som denna keynesianska tankemodell förutsatte. Dels var det svårt att bedöma konjunkturläget, och dels var det av politiska skäl svårt att bromsa högkonjunkturen med stram finanspolitik. Strävandena mot varaktigt hög sysselsättning hade också ofta hög inflation som resultat. Dessa svårigheter ledde till att både politiker och nationalekonomiska teoretiker från och med 1970-t. började ifrågasätta själva effektiviteten av en aktiv k. I dag strävar beslutsfattarna sällan efter en mycket aktiv utjämning av konjunktursvängningarna, men de flesta nationalekonomer och beslutsfattare är överens om att penningpolitik och finanspolitik måste dimensioneras så att de understöder en någorlunda stabil ekonomisk tillväxt.
Beskrivningen ovan gäller den allmänna utvecklingen i de industrialiserade ekonomierna. I Finland blev händelseförloppet annorlunda, eftersom utjämningen av konjunktursvängningarna aldrig kom att spela en lika stor roll för finanspolitiken och penningpolitiken. Den finländska finanspolitiken i synnerhet förblev ganska konservativ även på 1950- o. 60-t., då man i andra länder var beredd att acceptera större budgetunderskott under lågkonjunkturerna. I Finland bedrev man däremot en politik där de offentliga utgifterna dimensionerades efter skatteintäkter. I praktiken innebar detta att den offentliga ekonomin snarare förstärkte konjunktursvängningarna, eftersom utgifterna brukade öka under högkonjunkturen då flödet av skatteintäkter också var på väg upp. När tillväxten var svag och budgetöverskottet lägre, var det däremot typiskt att man initierade sparprogram i den offentliga ekonomin. Slutresultatet var att den ekonomiska politiken i Finland ofta bidrog till markanta konjunktursvängningar.
Valutakurspolitiken var däremot den arena där man även i Finland var beredd att aktivt styra den ekonomiska utvecklingen på kort sikt. Ända fram till 1990-talets emu-inriktning var man beredd att påskynda den ekonomiska tillväxten med aktiva devalveringar. Typiskt var att man genomförde en devalvering när industrins konkurrenskraft hade blivit för svag. I detta skede försökte statsmakten ofta också uppmuntra arbetsmarknadsparterna att underteckna en långfristig löneuppgörelse (inkomstpolitisk helhetsuppgörelse, enligt finländsk jargong), som skulle bromsa löneökningstakten och bevara devalveringens konkurrenskraftsbefrämjande effekt för några år framöver. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att styrningen av konjunkturförloppet i Finland skedde med valutakurspolitik och inkomstpolitik, medan finanspolitiken snarare förstärkte konjunktursvängningarna. Slututfallet blev en snabb ekonomisk tillväxt, men också en ganska ostabil ekonomi: inflationen blev hög och konjunktursvängningarna större än i andra liknande länder och betydligt mera markanta än i grannlandet Sverige.
Denna skillnad var tydlig vid hanteringen av 1990-talets djupa depression. I Sverige var man beredd att acceptera större budgetunderskott för att upprätthålla den totala efterfrågan och sysselsättningen, medan man i Finlands offentliga hushållning började spara redan när arbetslösheten var hög och på väg uppåt.
Efter 1990-talets djupa nedgång har man däremot även i Finland försökt bli av med detta instabila beteendemönster. Riksdagen har bundit sig till en någorlunda stabil utgiftstillväxt med hjälp av utgiftsramar som man fastställer för flera år framöver. Eftersom man i andra länder har prutat på alltför ambitiös motcyklisk k., förefaller skillnaderna mellan Finland och övriga länder i dag klart mindre än under tidigare årtionden. Snarare kan man säga att Finlands nuvarande ekonomiska politik i många avseenden är typisk för ett litet euroland: återhållsam och konjunkturmässig "neutral" finanspolitik samt aktiv inkomstpolitik som anpassar landets kostnadsläge till den gemensamma penningpolitiken. (J. Pekkarinen/J. Vartiainen, Finlands ekonomiska politik. Den långa linjen 1918-2000, 2001) (Juhani Vartiainen)