kyrkoarkiv, omfattar ämbetsarkiv, ekonomiskt arkiv och befolkningsregister. Från medeltiden har bevarats några inventarieförteckningar gällande prästgårdar och Tyrvis (Kalliala) församlings räkenskapsböcker för tiden 1469-1524 (utgivna av R. Hausen i verket Bidrag till Finlands historia 1, 1883). I kyrkoordningen av 1571 påbjöds förandet av kyrkoräkenskapsböcker och inventarier. Befolkningsregistret, som vanligen går under den kollektiva benämningen kyrkböcker, tillkom ca 1628 genom ett påbud av biskop Rothovius, att prästerna skulle börja föra historieböcker (förteckning över födda och döpta, förelysta och vigda, döda och begravna samt senare förteckning över utflyttade). Biskop Johannes Gezelius d.ä. anbefallde 1665 förandet av kommunionböcker (nattvardslängder), "kyrkans huvudböcker". Viborgs stift följde exemplet, och i 1686 års kyrkolag gavs allmänna stadganden om kyrkböcker. 1749 tillkom folkmängdstabeller, som uppgjordes inom ramen för det s.k. tabellverket inom svenska riket, vars befolkningsstatistik (uppdelad på Sverige och Finland) därmed är äldst i världen.
Ämbetsarkivens viktigaste serier är protokollen från sockenstämmor (sedermera kyrkostämmor) och visitationsprotokoll; det ekonomiska materialet omfattar främst räkenskapsböcker.
Brand, krig (särskilt stora ofreden) och andra olyckor har förorsakat stor skadegörelse i kyrkoarkiven. De äldsta bevarade historieböckerna är från 1648 (Teisko), de äldsta kommunionböckerna (från 15 församlingar) från 1667; de äldsta sockenstämmoprotokollen från 1655 (Sagu). Historieböcker från tiden före 1721 är kända från 198 församlingar. Ett centralregister för de församlingar som befann sig på det område som genom Moskvafreden 1940 avträddes till Sovjetunionen inrättades 1950 i S:t Michel.
Arkivhandlingarna, som skall förvaras i brandsäkra skåp, är respektive församlingars egendom. Församlingarna fick 1933 rätt att överföra över 120 år gamla kyrkböcker och andra över 80 år gamla dokument till Riksarkivet eller till landsarkiven. Sedan förstärkta biskopsmötet 1951 uttalat ett önskemål i denna riktning började man alltmer allmänt utnyttja denna möjlighet. Reglemente för kyrkoarkiv antogs av biskopsmötet 1954. (A. Neovius, Kyrkornas i Borgå stift inventariipersedlar, bibliotek och arkiv, 1893; A.R. Cederberg, Maamme kirkonarkistot, 2:a uppl. 1936; A. Brenner, Handbok i släktforskning, 1947; S. Karskela, Sukututkijan tietokirja, 1992)
Ämbetsarkivens viktigaste serier är protokollen från sockenstämmor (sedermera kyrkostämmor) och visitationsprotokoll; det ekonomiska materialet omfattar främst räkenskapsböcker.
Brand, krig (särskilt stora ofreden) och andra olyckor har förorsakat stor skadegörelse i kyrkoarkiven. De äldsta bevarade historieböckerna är från 1648 (Teisko), de äldsta kommunionböckerna (från 15 församlingar) från 1667; de äldsta sockenstämmoprotokollen från 1655 (Sagu). Historieböcker från tiden före 1721 är kända från 198 församlingar. Ett centralregister för de församlingar som befann sig på det område som genom Moskvafreden 1940 avträddes till Sovjetunionen inrättades 1950 i S:t Michel.
Arkivhandlingarna, som skall förvaras i brandsäkra skåp, är respektive församlingars egendom. Församlingarna fick 1933 rätt att överföra över 120 år gamla kyrkböcker och andra över 80 år gamla dokument till Riksarkivet eller till landsarkiven. Sedan förstärkta biskopsmötet 1951 uttalat ett önskemål i denna riktning började man alltmer allmänt utnyttja denna möjlighet. Reglemente för kyrkoarkiv antogs av biskopsmötet 1954. (A. Neovius, Kyrkornas i Borgå stift inventariipersedlar, bibliotek och arkiv, 1893; A.R. Cederberg, Maamme kirkonarkistot, 2:a uppl. 1936; A. Brenner, Handbok i släktforskning, 1947; S. Karskela, Sukututkijan tietokirja, 1992)