Leino, Armas Eino Leopold (f. 6/7 1878 Paltamo, d. 10/1 1926 Tusby), författare, hette till 1906 Lönnbohm (Leino var urspr. hans författarnamn). Leino anslöt sig till författarkretsen Nuori Suomi och deltog som tidningsman (medarbetade från 1898 i Päivälehti, sederm. Helsingin Sanomat) i den ideologiska debatten kring sekelskiftet. Han utgav 1898 kulturtidskriften Nykyaika tillsammans med brodern Kasimir.
Leino debuterade 1896 och var i fortsättningen ytterst produktiv; hans alstring, som har ett mycket skiftande värde och i vilken tidens europeiska rörelser återspeglar sig, omfattar romaner, skådespel, essäer och lyrik. Högst nådde han som lyriker; det i sitt slag klassiska arbetet Helkavirsiä (2 dlr, 1903 o. 1916, sv. tolkning av Th. Warburton under titeln Helkasånger, 1963) är skrivet på Kalevalameter men uttrycker en modern livskänsla. Helkavirsiä, en exponent för de nationalromantiska strömningarna, måste anses höra till världslitteraturen, men Leino har trots detta inte vunnit någon större uppskattning utomlands. Vidare kan nämnas balladcykeln Simo Hurtta (1904, 1919), byggd på sägner om den grymme gränsmajoren och godsarrendatorn Simon Affleck, och essäsamlingen Suomalaisia kirjailijoita (1909). Som romanförfattare var han mindre framstående. På svenska introducerades han 1911 med novellsamlingen Den unga kvinnan, översatt av vännen Bertel Gripenberg.
Leino kom att göra en viktig nyskapande insats inom finsk poesi, men fick inte det omedelbara och oförbehållsamma erkännande han hade varit värd. Detta berodde delvis på hans egen okonventionella personlighet och bohemiska levnadssätt; han var storkonsument av alkohol, gift tre gånger och hade en mångårig älskarinna i diktarkollegan L. Onerva.
Sällskapet Eino Leinon seura, bildat 1948, har tjänstgjort som ett viktigt debattforum för den radikala intelligentian; dess litterära pris har utdelats sedan 1956. Leinos staty restes 1953 i Esplanaden i Hfrs ( L. Leppänen). Hans samlade verk utkom 1926-30 i 16 band. Ett lyriskt urval utgavs i svensk översättning av Elmer Diktonius 1931. Leinos brev (Kirjeet 1-4) och personliga hågkomster (Muistelmat) utgavs på 1960-talet, redigerade av A.M. Peltonen. (J. Siljo, E.L. lyyrikkona, 1912; L. Onerva, Eino Leino Runoilija ja ihminen, 2 bd, 1932; O. Nuorto, Eino Leino, 1938; Y. Oinonen, Vesiluonto Eino Leinon ajan runoudessa, 1945, Eino Leinon "Helkavirsien" toisen sarjan ongelmia, 1947; H. Wuolijoki, Kummituksia ja kajavia, 1947; V. Tarkiainen, Eino Leinon runoudesta, 1954; A. Thauvón-Suits, Tuntemani Eino Leino, 1958; Eino Leino aikalaistensa silmin, red. A.M. Peltonen, 1958; S. Vapaasalo, Studier i Eino Leinos Kalevalaromantik, 1961; M-L. Kunnas, Mielikuvien taistelu, 1972; P. Saarikoski, Eino Leino - legenda jo eläessään, 1974; A.M. Peltonen, Maan piiristä metafyysiseen, 1975; Eino Leinon perinne, 1978; Y. Larmola, Poliittinen E.L.: nuorsuomalainen ja poliittinen pettymys Eino Leinon tuotannossa 1904-1908, 1990; H. Mäkelä, Nalle ja Moppe: Eino Leinon ja L. Onervan elämä, 2003; A. Helttunen/A. Saure, Elämä on suuri runo: Eino Leino, runoilija ja vaikuttaja, 2003)
Leino debuterade 1896 och var i fortsättningen ytterst produktiv; hans alstring, som har ett mycket skiftande värde och i vilken tidens europeiska rörelser återspeglar sig, omfattar romaner, skådespel, essäer och lyrik. Högst nådde han som lyriker; det i sitt slag klassiska arbetet Helkavirsiä (2 dlr, 1903 o. 1916, sv. tolkning av Th. Warburton under titeln Helkasånger, 1963) är skrivet på Kalevalameter men uttrycker en modern livskänsla. Helkavirsiä, en exponent för de nationalromantiska strömningarna, måste anses höra till världslitteraturen, men Leino har trots detta inte vunnit någon större uppskattning utomlands. Vidare kan nämnas balladcykeln Simo Hurtta (1904, 1919), byggd på sägner om den grymme gränsmajoren och godsarrendatorn Simon Affleck, och essäsamlingen Suomalaisia kirjailijoita (1909). Som romanförfattare var han mindre framstående. På svenska introducerades han 1911 med novellsamlingen Den unga kvinnan, översatt av vännen Bertel Gripenberg.
Leino kom att göra en viktig nyskapande insats inom finsk poesi, men fick inte det omedelbara och oförbehållsamma erkännande han hade varit värd. Detta berodde delvis på hans egen okonventionella personlighet och bohemiska levnadssätt; han var storkonsument av alkohol, gift tre gånger och hade en mångårig älskarinna i diktarkollegan L. Onerva.
Sällskapet Eino Leinon seura, bildat 1948, har tjänstgjort som ett viktigt debattforum för den radikala intelligentian; dess litterära pris har utdelats sedan 1956. Leinos staty restes 1953 i Esplanaden i Hfrs ( L. Leppänen). Hans samlade verk utkom 1926-30 i 16 band. Ett lyriskt urval utgavs i svensk översättning av Elmer Diktonius 1931. Leinos brev (Kirjeet 1-4) och personliga hågkomster (Muistelmat) utgavs på 1960-talet, redigerade av A.M. Peltonen. (J. Siljo, E.L. lyyrikkona, 1912; L. Onerva, Eino Leino Runoilija ja ihminen, 2 bd, 1932; O. Nuorto, Eino Leino, 1938; Y. Oinonen, Vesiluonto Eino Leinon ajan runoudessa, 1945, Eino Leinon "Helkavirsien" toisen sarjan ongelmia, 1947; H. Wuolijoki, Kummituksia ja kajavia, 1947; V. Tarkiainen, Eino Leinon runoudesta, 1954; A. Thauvón-Suits, Tuntemani Eino Leino, 1958; Eino Leino aikalaistensa silmin, red. A.M. Peltonen, 1958; S. Vapaasalo, Studier i Eino Leinos Kalevalaromantik, 1961; M-L. Kunnas, Mielikuvien taistelu, 1972; P. Saarikoski, Eino Leino - legenda jo eläessään, 1974; A.M. Peltonen, Maan piiristä metafyysiseen, 1975; Eino Leinon perinne, 1978; Y. Larmola, Poliittinen E.L.: nuorsuomalainen ja poliittinen pettymys Eino Leinon tuotannossa 1904-1908, 1990; H. Mäkelä, Nalle ja Moppe: Eino Leinon ja L. Onervan elämä, 2003; A. Helttunen/A. Saure, Elämä on suuri runo: Eino Leino, runoilija ja vaikuttaja, 2003)
Leino, Eino. Eino Leino-dagen firas på författarens födelsedag 6/7 och är allmän flaggningsdag. Den har, med tilläggsepitetet Diktens och sommarens dag, funnits i almanackan sedan 1998. Foto: Museiverket.