medborgerliga rättigheter, num. eg. grundläggande fri- och rättigheter. Då kapitel 2 i 1919 års regeringsform totalreviderades 1995, fick rättighetsbegreppet en ny innebörd i finländsk statsförfattningsrätt. Efter reformen gäller grundrättigheterna inte endast finska medborgare, utan alla dem som befinner sig inom finländskt territorium. De ger därför i stor utsträckning individerna samma skydd som de via olika internationella konventioner tryggade mänskliga rättigheterna, i vissa fall t.o.m. ett starkare skydd. Grundrättigheterna har traditionellt getts en s.k. vertikal verkan: de har skyddat den enskilde gentemot övergrepp från den offentliga maktens sida. Många tecken tyder på att de för närvarande även håller på att erhålla en s.k. horisontal effekt: de bör i begränsad utsträckning tillämpas även i förhållandet mellan enskilda (privata) rättssubjekt.
Förteckningen på de grundrättigheter som ingår i grundlagens 2 kapitel är lång: likhet inför lagen samt förbud mot diskriminering, rätten till liv, personlig frihet och integritet, den straffrättsliga legalitetsprincipen, rörelsefrihet, skydd för privatlivet, religions- och samvetsfrihet, yttrandefrihet och offentlighet, mötes- och föreningsfrihet, rösträtt och rätt till inflytande, egendomsskydd, kulturella rättigheter, rätt till eget språk och egen kultur, näringsfrihet och rätt till arbete, rätt till social trygghet, ansvar för miljön och rättsskydd. Medan grundrättigheterna i 1919 års regeringsform så gott som enbart utgjordes av medborgerliga och politiska rättigheter, utgör de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna efter 1995 års reform en väsentlig del av hela rättighetskatalogen. De är ett slags konstitutionella garantier för välfärdsstatens fortbestånd. Grundrättigheterna, som domstolar och myndigheter tidigare i ytterst ringa omfattning hänvisade till, har i synnerhet efter reformen fått en ökad betydelse såväl i domstols- som myndighetspraxis.
Om Finland blir utsatt för ett väpnat angrepp eller om det råder undantagsförhållanden som hotar nationen, kan riksdagen genom lag införa tillfälliga undantag från rättigheterna såvida undantagen är förenliga med landets förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna. (V-P. Viljanen, Perusoikeuksien rajoitusedellytykset, 2001; P. Länsineva, Perusoikeudet ja varallisuussuhteet, 2002) (L.E.D.)
Förteckningen på de grundrättigheter som ingår i grundlagens 2 kapitel är lång: likhet inför lagen samt förbud mot diskriminering, rätten till liv, personlig frihet och integritet, den straffrättsliga legalitetsprincipen, rörelsefrihet, skydd för privatlivet, religions- och samvetsfrihet, yttrandefrihet och offentlighet, mötes- och föreningsfrihet, rösträtt och rätt till inflytande, egendomsskydd, kulturella rättigheter, rätt till eget språk och egen kultur, näringsfrihet och rätt till arbete, rätt till social trygghet, ansvar för miljön och rättsskydd. Medan grundrättigheterna i 1919 års regeringsform så gott som enbart utgjordes av medborgerliga och politiska rättigheter, utgör de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna efter 1995 års reform en väsentlig del av hela rättighetskatalogen. De är ett slags konstitutionella garantier för välfärdsstatens fortbestånd. Grundrättigheterna, som domstolar och myndigheter tidigare i ytterst ringa omfattning hänvisade till, har i synnerhet efter reformen fått en ökad betydelse såväl i domstols- som myndighetspraxis.
Om Finland blir utsatt för ett väpnat angrepp eller om det råder undantagsförhållanden som hotar nationen, kan riksdagen genom lag införa tillfälliga undantag från rättigheterna såvida undantagen är förenliga med landets förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna. (V-P. Viljanen, Perusoikeuksien rajoitusedellytykset, 2001; P. Länsineva, Perusoikeudet ja varallisuussuhteet, 2002) (L.E.D.)