Nöteborgsfreden, den första freden mellan Sverige och Novgorod, slöts efter en lång krigsperiod 12/8 1323 i Nöteborg (fi. Pähkinälinna), beläget vid Nevas utflöde ur Ladoga. Traktaten har bevarats i avskrift på ryska, latin och svenska i Riksarkivet i Stockholm. Den är en ensidig kungörelse av storfurst Jurij med posadniken och tusenmannahövdingen i Novgorod att han till Sverige avstått de karelska gislalagen Savolax, Jääskis och Äyräpää. Samtidigt fastslog han gränsens sträckning från Systerbäck norrut till Vuoksen och därifrån mot n.v. till Särkilahti vid Saimen, vidare över Siitti (Varkaus), Karjalankoski (vid Juankoski) och Kolimakoski (vid Kolimajärvi i n. Viitasaari) samt utmed "Patojoki" (Pathajoki, Paetejoki) till Kajana hav respektive Hälsing hav, d.v.s. Bottniska viken.
Denna gräns (se kartskissen) har varit mycket omdebatterad. En del forskare har - med orätt - sökt föra den till N. Ishavet. Det är också ett misstag att se området ö. om linjen som novgorodiskt. Savolaxarna hävdade under medeltiden en östgräns som utgick från Putkilahti vid Puruvesi och därefter i stort sett följde Teusinafredens gräns ända till sjön Syväri i Nilsiä i n. Mellan N:s gräns och Teusinafredens gräns av 1595 låg ett ödemarksområde, som utnyttjades av både Sverige och Novgorod; ett liknande område fanns mellan Norge och Novgorod efter den fred som ingicks mellan dessa makter 1326.
N. förbjöd byggandet av fästen i Karelen. Då Olofsborg uppfördes i slutet av 1400-t., skärptes relationerna till Ryssland och gränslinjen blev omstridd. På svenskt håll fabricerades en falsk traktat, i vilken savolaxarnas östgräns infördes. Detta vållade forskningen besvär, tills förfalskningen definitivt konstaterades av O.S. Rydberg 1876. Traktaten ifråga användes troligen som stöd för svenska anspråk under 1500-t. (J. Jaakkola, Suomen muinaiset valtarajat, 1926; J. Gallén, N. och Finlands medeltida östgräns, 1968; K. Pirinen, Savon historia II:1, 1982) (Jarl Gallén)
Denna gräns (se kartskissen) har varit mycket omdebatterad. En del forskare har - med orätt - sökt föra den till N. Ishavet. Det är också ett misstag att se området ö. om linjen som novgorodiskt. Savolaxarna hävdade under medeltiden en östgräns som utgick från Putkilahti vid Puruvesi och därefter i stort sett följde Teusinafredens gräns ända till sjön Syväri i Nilsiä i n. Mellan N:s gräns och Teusinafredens gräns av 1595 låg ett ödemarksområde, som utnyttjades av både Sverige och Novgorod; ett liknande område fanns mellan Norge och Novgorod efter den fred som ingicks mellan dessa makter 1326.
N. förbjöd byggandet av fästen i Karelen. Då Olofsborg uppfördes i slutet av 1400-t., skärptes relationerna till Ryssland och gränslinjen blev omstridd. På svenskt håll fabricerades en falsk traktat, i vilken savolaxarnas östgräns infördes. Detta vållade forskningen besvär, tills förfalskningen definitivt konstaterades av O.S. Rydberg 1876. Traktaten ifråga användes troligen som stöd för svenska anspråk under 1500-t. (J. Jaakkola, Suomen muinaiset valtarajat, 1926; J. Gallén, N. och Finlands medeltida östgräns, 1968; K. Pirinen, Savon historia II:1, 1982) (Jarl Gallén)
Nöteborgsfreden. Gränsens sträckning har varit starkt omdebatterad. Forskningen har dock numera stannat för att den löpte från Systerbäck till Siitti i dagens Varkaus, där den buktade ut mot n.o., för att sedan vända nästan rakt västerut till Kolimakoski i Viitasaari och därefter falla ut i Bottniska viken i Pyhäjoki. Karta: Steffen Örsted.