Nyman, Valdemar

Nyman, Bruno Valdemar (f. 15/8 1904 Vasa, d. 25/11 1998 Mariehamn), präst och författare, teologisk slutexamen 1929, studier i Lund och Bonn. N. var kyrkoherde i Finström 1934-69 och från 1966 landsprost (kontraktsprost) i Ålands prosteri. N. var under sex decennier den ledande gestalten i åländskt kulturliv, rastlöst verksam inom litteratur, teater, bildkonst och kyrkoliv. Teologiskt drev han tidigt en ekumenisk linje med evangeliskt-katolska förtecken i John Henry Newmans efterföljd. För protestantism av Martin Luthers slag hade han föga till övers. N. var tidvis en ytterst omstridd präst inom Borgå stift, där krav restes på att han skulle uteslutas ur det kyrkliga samfundet. Men på församlingsnivå hade han ett starkt stöd, liksom i högkyrkliga kretsar bland stiftets präster. N:s teologiska ståndpunkt är en egenartad förening av katolicism, ursprunglig hedendom, panteism och inslag av österländsk mystik. I princip anser han att alla religioner har samma källa.

Som författare debuterade han relativt sent med romanen Som tusen liljor (1944), med motiv från åländskt 1800-t. Sko, sko hästen (1945) är en våldsam uppgörelse med kyrkan, framför allt dess bibeltrogna bekännare. Broder Kilian (1947) är N:s modernistiska mästerverk, ett djärvt experimenterande läsdrama som utspelar sig vid fransciskanerklostret på 1400-talets Kökar. Allt har röst, människor såväl som döda ting, i en text som har uppenbara likheter med James Joyces Odysseus. Margareta Jönsdotter till Bastö (1950) gestaltar ett medeltida kvinnoöde, medan Den stora flykten (1953) utspelas på Åland under stora ofreden med pedagogen Johannes Liliewahn som författarens språkrör. Till skönlitteraturen återkom N. med romanerna Osmund Kåresons ungdom (1972) och Osmund och aftonstjärnan (1974), ett intensivt självporträtt i historisk förklädnad.

Genom N:s romaner går ett stråk av kärlek som inte känner gränser i tid och rum eller mellan manligt och kvinnligt. Hans språk är smidigt, ibland arkaiserande men lika ofta nyskapande. Suveränt smyger han in folkliga ord och sedvänjor i texten. Till hans rent skönlitterära produktion hör även ett par sena diktsamlingar, främst bland dem Thul i Thule (1990). En pionjärinsats som landskapsskildrare gjorde N. genom Åland - midsommarstångens land (1955) och de populära guideböckerna Längs åländska vägar (1964) och Längs åländska sjövägar (1968), sammanförda till en volym På åländska vägar - till lands och till sjöss (1980).

Mot slutet av sitt liv arbetade N. med en monumental sockenkrönika över Finström, utgiven i sex delar 1985-1991. Den är ett i sitt slag unikt epos, som låter en hel region med dess människor komma till tals, speglade i författarens eget medvetande. N. gjorde även en viktig insats genom att redigera den bortglömde författaren och konstnären Joel Petterssons efterlämnade texter i fyra volymer 1972-1974. Pojken i den gråa byn (1977) är en omfattande biografisk studie i Petterssons konstnärsskap.

I N:s rika produktion märks dessutom den kyrkohistoriska analysen S:t Colombas arvingar (1951) och en studie i Ålands medeltida kyrkokonst. Han tog 1947 initiativ till den kyrkliga årsboken Sanct Olof, skrev länge konstkritik i tidningen Åland och var verksam som dramatiker, bland annat med bygdespelet Djävulsdansen. I hans anda verkar sedan 1989 kulturföreningen Valdemarsällskapet, som bland annat utgett antologin Jag är en stenskärva. Skrivet och sagt av V.N. (2004). N. fick Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet 1978 och prisbelönades av Svenska Akademien 1996. Teol.dr h.c. 1978. (G. Widén, Syrenbacken, 1980; Ad Lucem 3/19 98, temanummer om V.N.) (Gustaf Widén)