passivt motstånd innebär att vägra hörsamma myndigheternas påbud om de upplevs som orättfärdiga och är alltså en form av civil olydnad. Med passivt motstånd avses i Finland särskilt de konstitutionellas hållning mot generalguvernör N.I. Bobrikovs åtgärder i början av 1900-talet. Eftersom ett våldsamt uppror hade varit dömt att misslyckas redan på förhand, sågs passivt motstånd som en mer realistisk strategi. Man skulle konsekvent vägra att medverka i, lyda eller erkänna sådana påbud och åtgärder från de makthavandes sida som ansågs strida mot Finlands lagar, även om det kunde få personliga påföljder. Särskilt riktade sig passivt motstånd mot den nya värnpliktslagen av 1901 (värnpliktsstrejken). En viktig del av det passiva motståndet var också informationsspridningen som riktade sig såväl till utlandet som till hemlandet (Fria Ord). För att leda verksamheten grundades en hemlig politisk organisation, Kagalen.
Frågan om passivt motstånd dök i Finland upp första gången i samband med oron kring januariutskottet i början av 1860-talet, men avvisades då av J.V. Snellman. Att ungrarna under detta decennium med god framgång hade använt sig av passivt motstånd i sin nationella kamp var väl känt i Finland, och 1887 tog Agathon Meurman upp passivt motstånd i sitt finska konversationslexikon. I samband med postmanifestet 1891 formulerade R.A. Wrede de juridiska principerna för det passiva motståndet i skriften Blick på ställningen i landet . Det passiva motståndets egentliga huvudideolog var dock Leo Mechelin.
Det passiva motståndet försvårade det utan tvekan för Bobrikov att genomföra sitt program. Dess andel för den politiska mobiliseringen i Finland var även betydande och beredde mark för storstrejken 1905. Men passivt motstånd accepterades inte av alla, en mindre grupp övergick till aktivt motstånd (aktivismen) och finska partiet splittrades då gammalfinnarna från senaten ledde en undfallenhetspolitik visavi de ryska kraven. (S.D. Huxley, Constitutionalist insurgency in Finland, Finnish "Passive resistance" against russification as a case of nonmilitary struggle in the European resistance tradition, 1990) (Thomas Westerbom)
Frågan om passivt motstånd dök i Finland upp första gången i samband med oron kring januariutskottet i början av 1860-talet, men avvisades då av J.V. Snellman. Att ungrarna under detta decennium med god framgång hade använt sig av passivt motstånd i sin nationella kamp var väl känt i Finland, och 1887 tog Agathon Meurman upp passivt motstånd i sitt finska konversationslexikon. I samband med postmanifestet 1891 formulerade R.A. Wrede de juridiska principerna för det passiva motståndet i skriften Blick på ställningen i landet . Det passiva motståndets egentliga huvudideolog var dock Leo Mechelin.
Det passiva motståndet försvårade det utan tvekan för Bobrikov att genomföra sitt program. Dess andel för den politiska mobiliseringen i Finland var även betydande och beredde mark för storstrejken 1905. Men passivt motstånd accepterades inte av alla, en mindre grupp övergick till aktivt motstånd (aktivismen) och finska partiet splittrades då gammalfinnarna från senaten ledde en undfallenhetspolitik visavi de ryska kraven. (S.D. Huxley, Constitutionalist insurgency in Finland, Finnish "Passive resistance" against russification as a case of nonmilitary struggle in the European resistance tradition, 1990) (Thomas Westerbom)