Pettersson, Gustav Joel (f. 8/6 1892 Lemland, d. 5/1 1937 Finström), författare och konstnär. Den åländske bondpojken, uppvuxen på ett litet hemman i Norrby i Lemland, drömde tidigt om att bli konstnär. Han studerade vid Åbo ritskola 1913-15, men kunde inte anpassa sig till undervisningen. I stället åkte han hem igen och blev bonde som föräldrarna förväntat sig. Men jordbrukaren P. drabbades av ständiga motgångar; en satsning på hönsodling i stor skala förde honom till ruinens brant. Hans egentliga livsväg var diktarens och målarens. Outtröttligt tecknade han ned sina tankar och drömmar. För Lemlands ungdomsförening - där han var ordförande i flera repriser - skrev han ett 40-tal pjäser, som uppfördes med författaren både som regissör och scenograf. Hans rapporter från byn publicerades ibland i tidningen Åland, men det mesta av hans litterära skapande förblev okänt till långt efter hans död.
P:s manuskript förvarades länge i Ålands museum, där de upptäcktes av författaren och prästen Valdemar Nyman. Han såg de litterära kvaliteterna i materialet och sammanställde fyra böcker: Jag har ju sett (1972), Eldtände (1973), Frifågel (1974) och Hallonskogen (1975). Den okände P. betecknades som en sensationell upptäckt. Här framträdde en modernist, som ur sitt begränsade landsbygdsperspektiv skapade en helt egen litterär värld. Språkligt struntade han i knäsatta regler; dialekten var hans egentliga modersmål. Motiven hämtas oftast från hans egen närmiljö, men de vindlande berättelserna vidgar sig mot det universella. Han skriver om kärlek och hat, födelse och död, sociala klyftor och Gud. Ständigt handlar det om att bejaka en grundläggande fantasikraft i trots mot den ensamhet som var P:s ständiga följeslagare.
Nyman gav senare ut den stora biografin Pojken och den gråa byn (1977) - där de homosexuella och tidvis schizofrena dragen hos P. betonas - och en kommenterad utgåva av P:s brev till hans mentor, folkbildaren Werner Eker. En stor insats för att lyfta fram P:s ordkonst har även gjorts av förlagsmannen Ralf Svenblad, som bl.a. katalogiserat de efterlämnade manuskripten och sammanställt flera volymer med de ursprungliga texterna, främst den stora livsbilden Måndagsmorgon (2004). I finsk översättning av Antero Tiusanen har två urvalsvolymer publicerats: Maanantaiaamu (1997) och Poika joka muuttui karbidilampuksi (2005).
För sitt måleri fick P. under livstiden viss uppskattning, bland annat av konstnären Mikko Carlstedt, och en stor samling av hans tavlor visades i Mariehamn 1936. Senare har flera samlingsutställningar ordnats. Drygt 200 målningar av P:s hand är kända, det är färgmättade självporträtt och en rad landskapsbilder, där han närmar sig ett expressionistiskt uttryck som fått kritiker att utnämna honom till "Ålands van Gogh". Sommaren 2009 fick en opera om P., "Joel" urpremiär på Åland, till libretto av Lars Huldén och med musik av den på Åland bosatte bulgariske kompositören Nikolo Kotzev. (A.E. Danielsson, signaturen Den fridsamme, Glimtar över Åland, 1942; N.G. Holm, Joels Gud, 1987; V. Nyman, Pojken och den gråa byn, 1977, Joels brev till Werner Eker, 1990; G. Widén, Syrenbacken, 1980; R. Svenblad, Joel Petterssons manuskript, 1987) (Gustaf Widén)
P:s manuskript förvarades länge i Ålands museum, där de upptäcktes av författaren och prästen Valdemar Nyman. Han såg de litterära kvaliteterna i materialet och sammanställde fyra böcker: Jag har ju sett (1972), Eldtände (1973), Frifågel (1974) och Hallonskogen (1975). Den okände P. betecknades som en sensationell upptäckt. Här framträdde en modernist, som ur sitt begränsade landsbygdsperspektiv skapade en helt egen litterär värld. Språkligt struntade han i knäsatta regler; dialekten var hans egentliga modersmål. Motiven hämtas oftast från hans egen närmiljö, men de vindlande berättelserna vidgar sig mot det universella. Han skriver om kärlek och hat, födelse och död, sociala klyftor och Gud. Ständigt handlar det om att bejaka en grundläggande fantasikraft i trots mot den ensamhet som var P:s ständiga följeslagare.
Nyman gav senare ut den stora biografin Pojken och den gråa byn (1977) - där de homosexuella och tidvis schizofrena dragen hos P. betonas - och en kommenterad utgåva av P:s brev till hans mentor, folkbildaren Werner Eker. En stor insats för att lyfta fram P:s ordkonst har även gjorts av förlagsmannen Ralf Svenblad, som bl.a. katalogiserat de efterlämnade manuskripten och sammanställt flera volymer med de ursprungliga texterna, främst den stora livsbilden Måndagsmorgon (2004). I finsk översättning av Antero Tiusanen har två urvalsvolymer publicerats: Maanantaiaamu (1997) och Poika joka muuttui karbidilampuksi (2005).
För sitt måleri fick P. under livstiden viss uppskattning, bland annat av konstnären Mikko Carlstedt, och en stor samling av hans tavlor visades i Mariehamn 1936. Senare har flera samlingsutställningar ordnats. Drygt 200 målningar av P:s hand är kända, det är färgmättade självporträtt och en rad landskapsbilder, där han närmar sig ett expressionistiskt uttryck som fått kritiker att utnämna honom till "Ålands van Gogh". Sommaren 2009 fick en opera om P., "Joel" urpremiär på Åland, till libretto av Lars Huldén och med musik av den på Åland bosatte bulgariske kompositören Nikolo Kotzev. (A.E. Danielsson, signaturen Den fridsamme, Glimtar över Åland, 1942; N.G. Holm, Joels Gud, 1987; V. Nyman, Pojken och den gråa byn, 1977, Joels brev till Werner Eker, 1990; G. Widén, Syrenbacken, 1980; R. Svenblad, Joel Petterssons manuskript, 1987) (Gustaf Widén)