röda terrorn

röda terrorn, benämning på de våldsdåd som på den röda sidan under kriget 1918 förövades mot icke stridande. R., som grasserade främst på landsbygden, skördade enligt uppgifter som kommit fram under forskningsprojektet krigsdöda 1914-1922 sammanlagt 1 424 offer. I början av kriget infångade och avrättade röda truppförband ett stort antal personer, som var på väg norrut för att ansluta sig till den vita armén; det brutalaste terrordådet under denna tid var det s.k. blodbadet i Suinula i Kangasala 31/1, som ledde till att Englands, Sveriges och Italiens diplomatiska representanter inlämnade protester till revolutionsledningen i Hfrs. Händelsen kom sedan att utnyttjas av de vita i propagandasyfte och som förevändning att gå lika hårt fram mot de röda.

Också operationerna mot de vita frikårerna i Nyland krävde talrika offer, även sedan själva striderna avslutats. Bakom likvideringen av krigsfångar, som aktivt deltagit i kampen, stod främst "den hårda linjens" rödgardistchefer med frontbefäl. Deras åtgärder hade emellertid inget stöd i de direktiv den röda regeringen, folkkommissariatet, utfärdat. Folkkommissariatet förmådde dock inte vinna understöd för sin humanitära linje ute vid fronterna, bl.a. på grund av att Röda gardet i allmänhet motsatte sig varje inblandning.

I april, då det röda nederlaget började skönjas, inträffade allt flera terroraktioner, som riktade sig mot civilbefolkningen. I dessa fall spelade en mångfald av motiv in, bl.a. personligt hämndbegär och uppdämt hat mot de tongivande personligheterna på en ort. Det största enskilda massmordet under hela kriget inträffade natten mellan 27- 28/4 i länsfängelset i Viborg, då 30 personer fick sätta livet till. I krigets slutskede blev även Kouvola något av en symbol för hela den röda terrorn; på orten upprättades en "mordcentral", där tillfångatagna motståndare från hela Kymmenedalen fördes samman för att tas av daga. Denna organiserade terror kostade inemot halvtannat hundratal personer livet.

Förövarna av terrordåden var av allt att döma för det mesta folk som saknade traditioner i kampen för arbetarklassen. Enligt tillgängliga uppgifter hade de flesta uppenbarligen dragits med under åren närmast före kriget. I vita kretsar uppstod efter kriget uppfattningen att de röda i allmänhet grymt torterat sina fångar före avrättningen, men detta har dock vederlagts av en senare tids forskning. Jfr vita terrorn. (K. Castrén, De rödas våldsdåd under frihetskriget, 1926; J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918 I, 1966, Suomen kansallinen murhanäytelmä, 1974, Röd och vit terror: Finlands nationella tragedi och fånglägren 1918, 1986)