Skinnarvik

Skinnarvik, egendom i n.v. Dragsfjärd, bildad av två hemman i S. by, vilka 1624 frälseköptes av Axel Oxenstierna och 1690-95 reducerades och sammanslogs samt ombildades till ett rusthåll, som köptes till skatte 1755. S. ägdes 1660-87 av hovrättsassessor Olof Wallenstierna och kom därpå till greve Karl G. Oxenstierna, inom vars ätt egendomen gick till 1876. Då övertogs S. av C.R. Stenroth, delägare i det året innan grundade glasbruket på gården, som till en början tillverkade buteljer, men från 1878 endast blåst fönsterglas (egen bränntorvsfabrik anlades 1906, eget elektricitetsverk 1909). Driften vid bruket, som sysselsatte 80-100 arbetare, pågick till 1916, då det flyttades till Raumo men ödelades av en brand 1920. Bruket i S. återupprättades och arbetade fram till 1934 sedan det förvärvats av Lahtis glasbruk; likaså nedlades fältspats- och beryllgruvan på det f.d. augmentshemmanet Lemnäs i Kimito. S. inköptes 1952 av Oy Wiik & Höglund Ab i Vasa och exproprierades 1965 för försvarsmaktens behov, varefter där anlades en mindepå, som sorterar under Skärgårdshavets marinkommando. Marindepån sysselsatte 2005 ett 60-tal personer. Ett minneskors restes 1977 på den plats där det under glasbrukets tid fanns ett litet kapell för de mestadels rikssvenska arbetarna. Militärområdet omfattar ca 2 000 ha. (V. Nurmi, Skinnarvikin lasitehdas, 1969)