Södergran, Edith Irene (f. 4/4 1892 Pburg, d. 24/6 1923 Raivola), författare. S. härstammade på fädernet från Närpes, på mödernet från Nagu. Hon gick i den tyska Petri-Schule i S:t Petersburg och skrev sina första dikter, på tyska, 1907-08. Från sextonårsåldern vistades hon i olika repriser på sanatorier i Finland och Schweiz. Hennes lungtuberkulos blev aldrig botad, utan förvärrades dödligt av fattiga levnadsförhållanden. Hon var bosatt i Raivola på Karelska näset.
S:s författarskap hör hemma i romantikens stora tradition genom sin heta färgsättning och sin känslostyrkas avsiktliga upphöjdhet. På samma gång är det fast rotat i verklighetsiakttagelse och konkreta minnen, t.ex. från hennes barndomsvärld. Hennes debut skedde genast efter expressionismens framträdande i Europa, och hon kan sägas ha fört denna nya strömning vidare till svensk litteratur. Whitman, Dauthendey, Mombert, Else Lasker-Schüler och ryska futurister har nämnts bland impulsgivarna men hennes poesi uttrycker i allt väsentligt hennes egen personlighet och egna livsproblem.
Den form S. gav sin diktning innebar en brytning med gängse poetiska former i Finland och detta kom att för en tid för hennes läsare överskugga vad hon hade att säga dem. En utbredd reaktion var en ibland hånfull oförståelse hos kritik och publik (se t.ex. Johansson, Gustaf). Hon förblev trots en del kontaktförsök en främmande fågel också för samtida kolleger.
Debutboken Dikter (1916) ger uttryck åt ung livskänsla, drömskhet och en skyggdjärv erotisk medvetenhet. Frågan om en personlig lycka är ett problem, som ofta återkommer. Ju svårare det blev för henne att uppnå en sådan lycka, under trycket av nöd och sjukdom, desto beslutsammare vände hon den ryggen i fortsättningen. Hon fick häri hjälp av Nietzsches aristokratiska filosofi och trotsiga självhävdelse. Samlingarna Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919) och Framtidens skugga (1920) bärs upp av hennes strävan och starka vilja att lyfta sig över sitt fysiska öde. Deras visionära, ibland extatiska uttryck för vitalitet, skönhet, livsmod och andlig kraft är överväldigande. Bakom dessa uttryck finns utöver självförsvaret och sjukdomseuforin också ett religiöst behov, vilket hon som övertygad materialist och antimetafysiker länge avvisar.
Efter utgivningen av Framtidens skugga hade S. inte längre kraft till vad hon kallat "örneflykten", utan fick känslan att författarskapet var ett bländverk, som hindrade henne från en gudsupplevelse. En antroposofiskt färgad kristen tro gav henne styrka att leva vidare och försona sig med sin förestående död. Andligen starkt påverkad av Rudolf Steiners åskådning och etik skrev hon ännu det sista året en handfull avklarnade dikter; hennes sista litterära verksamhet bestod i att översätta finlandssvensk lyrik till tyska, ett arbete som gått förlorat.
S. utgav 1919 också en samling aforismer, Brokiga iakttagelser, och medverkade 1922 i modernisternas tidskrift Ultra. En postum diktsamling, Landet som icke är, som rymmer flera av hennes mest berömda dikter, utgavs 1925 av Hagar Olsson, som hade varit hennes så gott som enda vän och stöd och kallas hennes "syster" i många dikter och brev.
S:s Samlade dikter har tryckts i talrika upplagor, sedan 1949 i slutlig redigering av hennes förste, grundläggande biograf Gunnar Tideström. Ett Edith Södergran- sällskap bildades 1984. (G. Tideström, E.S., 1949; O. Enckell, Esteticism och nietzscheanism i E.S:s lyrik, 1949, Vaxdukshäftet, 1961; H. Olsson, Ediths brev, 1955, nyutgåva 1973; L. de Fages, E.S., 1970; L. Helka, Edithin seitsemän sanaa, roman, 1982; G. Schoolfield, E.S. Modernist poet in Finland, 1984; G. Jänicke, E.S. - diktare på två språk, 1984; E. Brunner, Till fots genom solsystemen, 1984; Åttio år E.S. - Verk och reception, red. C. Backman/S. Storå, 1996; E. Witt-Brattström, Ediths jag, 1997; E. Ström, E.S., 2001; H. Lillqvist, Avgrund och paradis, 2001; V. Haapala, Kaipaus ja kielto: Edith Södergranin Dikter-kokoelman poetiikkaa, 2005; J. Häll, Vägen till landet som icke är, 2006) (Thomas Warburton)
S:s författarskap hör hemma i romantikens stora tradition genom sin heta färgsättning och sin känslostyrkas avsiktliga upphöjdhet. På samma gång är det fast rotat i verklighetsiakttagelse och konkreta minnen, t.ex. från hennes barndomsvärld. Hennes debut skedde genast efter expressionismens framträdande i Europa, och hon kan sägas ha fört denna nya strömning vidare till svensk litteratur. Whitman, Dauthendey, Mombert, Else Lasker-Schüler och ryska futurister har nämnts bland impulsgivarna men hennes poesi uttrycker i allt väsentligt hennes egen personlighet och egna livsproblem.
Den form S. gav sin diktning innebar en brytning med gängse poetiska former i Finland och detta kom att för en tid för hennes läsare överskugga vad hon hade att säga dem. En utbredd reaktion var en ibland hånfull oförståelse hos kritik och publik (se t.ex. Johansson, Gustaf). Hon förblev trots en del kontaktförsök en främmande fågel också för samtida kolleger.
Debutboken Dikter (1916) ger uttryck åt ung livskänsla, drömskhet och en skyggdjärv erotisk medvetenhet. Frågan om en personlig lycka är ett problem, som ofta återkommer. Ju svårare det blev för henne att uppnå en sådan lycka, under trycket av nöd och sjukdom, desto beslutsammare vände hon den ryggen i fortsättningen. Hon fick häri hjälp av Nietzsches aristokratiska filosofi och trotsiga självhävdelse. Samlingarna Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919) och Framtidens skugga (1920) bärs upp av hennes strävan och starka vilja att lyfta sig över sitt fysiska öde. Deras visionära, ibland extatiska uttryck för vitalitet, skönhet, livsmod och andlig kraft är överväldigande. Bakom dessa uttryck finns utöver självförsvaret och sjukdomseuforin också ett religiöst behov, vilket hon som övertygad materialist och antimetafysiker länge avvisar.
Efter utgivningen av Framtidens skugga hade S. inte längre kraft till vad hon kallat "örneflykten", utan fick känslan att författarskapet var ett bländverk, som hindrade henne från en gudsupplevelse. En antroposofiskt färgad kristen tro gav henne styrka att leva vidare och försona sig med sin förestående död. Andligen starkt påverkad av Rudolf Steiners åskådning och etik skrev hon ännu det sista året en handfull avklarnade dikter; hennes sista litterära verksamhet bestod i att översätta finlandssvensk lyrik till tyska, ett arbete som gått förlorat.
S. utgav 1919 också en samling aforismer, Brokiga iakttagelser, och medverkade 1922 i modernisternas tidskrift Ultra. En postum diktsamling, Landet som icke är, som rymmer flera av hennes mest berömda dikter, utgavs 1925 av Hagar Olsson, som hade varit hennes så gott som enda vän och stöd och kallas hennes "syster" i många dikter och brev.
S:s Samlade dikter har tryckts i talrika upplagor, sedan 1949 i slutlig redigering av hennes förste, grundläggande biograf Gunnar Tideström. Ett Edith Södergran- sällskap bildades 1984. (G. Tideström, E.S., 1949; O. Enckell, Esteticism och nietzscheanism i E.S:s lyrik, 1949, Vaxdukshäftet, 1961; H. Olsson, Ediths brev, 1955, nyutgåva 1973; L. de Fages, E.S., 1970; L. Helka, Edithin seitsemän sanaa, roman, 1982; G. Schoolfield, E.S. Modernist poet in Finland, 1984; G. Jänicke, E.S. - diktare på två språk, 1984; E. Brunner, Till fots genom solsystemen, 1984; Åttio år E.S. - Verk och reception, red. C. Backman/S. Storå, 1996; E. Witt-Brattström, Ediths jag, 1997; E. Ström, E.S., 2001; H. Lillqvist, Avgrund och paradis, 2001; V. Haapala, Kaipaus ja kielto: Edith Södergranin Dikter-kokoelman poetiikkaa, 2005; J. Häll, Vägen till landet som icke är, 2006) (Thomas Warburton)
Södergran, Edith. Under sin livstid rönte hon föga erkänsla för sin diktning. Idag anser man att hon var en av Finlands främsta poeter och den förnämsta modernisten i nordisk litteratur. Åbo Akademis bildsamlingar.
Södergran, som i det allmänna medvetandet mest blivit känd som diktare, publicerade 1919 även en samling aforismer, som fick ett praktfullt omslag av den då ofta av Holger Schildt anlitade illustratören Maria Lagorio. Schildts bildarkiv.