Somero, stad i s.v. Egentliga Finland 35 km n.o. om Salo, Sydvästra Finlands region. Areal 669 km2, invånare 9 268 (2011).
S. upptas i v. och s. av vidsträckta lerslätter, som norrut och österut övergår i det karga Tammela-höglandet. Huvudbygden följer Pemarån som upprinner i sjön Painiojärvi och som en bred älv flyter genom S. (i sitt övre lopp kallas den Someronjoki, jfr Pemar). I ådalen ligger bl.a. centralorten, som har ca 5 300 inv. (2000). I kommunen finns metall- och plastindustri m.m.; den största privata arbetsgivaren är företagsgruppen Laukamo-yhtiöt (gr. 1975, ca 235 anst. i S. 2003), som består av tre företag och tillverkar elektronisk och elektromekanisk apparatur samt manufakturprodukter av plast och metall. På Åvik gård arbetade 1748-1833 ett glasbruk (landets nästäldsta, tillv. bl.a. fönsterglas), grundat av J.R. De Pont. På 1800-t. fanns i S. även ett pappersbruk (arbetade från 1847 ca 30 år framåt i tiden) och ett brännvinsbränneri (1869-86).
S. ingick jämte Tammela ursprungligen i den medeltida kyrksocknen Portas; omtalas 1449 som en självständig församling, bildad av gränsmarker som tillhört Tammela, Kiikala, Uskela och Lojo socknar. Tegelkyrka, uppförd 1859 (G.T. Chiewitz); fristående gråstenssakristia från 1400-t. S. hade i äldre tider, före järnvägarnas tillkomst, ett centralt läge vid korsningen av två viktiga allfarvägar: vägen från Kumodalen till Nyland och den s.k. Oxvägen mellan Åbo och Tavastehus. Somerniemi, som blev kapell under S. troligen 1682 (träkyrka, uppf. 1812, A.N. Arppe) och i början av 1900-t. bildade egen församling och kommun, återförenades i kommunalt hänseende med S. 1977. S. blev stad 1993. Bland bygdens söner kan nämnas M.A. Numminen och tangokompositören Unto Mononen. (E. Aaltonen m.fl., Someron historia, 2 bd, 1949-58, E. Aaltonen, Somerniemen historia, 1945; K. Linnilä/K. Utrio, S., viljan maa, 1982; S. ja Somerniemi 1449-1999: Someron ja Somerniemen seurakuntien historia, red. T. Alanen, 1999)
S. upptas i v. och s. av vidsträckta lerslätter, som norrut och österut övergår i det karga Tammela-höglandet. Huvudbygden följer Pemarån som upprinner i sjön Painiojärvi och som en bred älv flyter genom S. (i sitt övre lopp kallas den Someronjoki, jfr Pemar). I ådalen ligger bl.a. centralorten, som har ca 5 300 inv. (2000). I kommunen finns metall- och plastindustri m.m.; den största privata arbetsgivaren är företagsgruppen Laukamo-yhtiöt (gr. 1975, ca 235 anst. i S. 2003), som består av tre företag och tillverkar elektronisk och elektromekanisk apparatur samt manufakturprodukter av plast och metall. På Åvik gård arbetade 1748-1833 ett glasbruk (landets nästäldsta, tillv. bl.a. fönsterglas), grundat av J.R. De Pont. På 1800-t. fanns i S. även ett pappersbruk (arbetade från 1847 ca 30 år framåt i tiden) och ett brännvinsbränneri (1869-86).
S. ingick jämte Tammela ursprungligen i den medeltida kyrksocknen Portas; omtalas 1449 som en självständig församling, bildad av gränsmarker som tillhört Tammela, Kiikala, Uskela och Lojo socknar. Tegelkyrka, uppförd 1859 (G.T. Chiewitz); fristående gråstenssakristia från 1400-t. S. hade i äldre tider, före järnvägarnas tillkomst, ett centralt läge vid korsningen av två viktiga allfarvägar: vägen från Kumodalen till Nyland och den s.k. Oxvägen mellan Åbo och Tavastehus. Somerniemi, som blev kapell under S. troligen 1682 (träkyrka, uppf. 1812, A.N. Arppe) och i början av 1900-t. bildade egen församling och kommun, återförenades i kommunalt hänseende med S. 1977. S. blev stad 1993. Bland bygdens söner kan nämnas M.A. Numminen och tangokompositören Unto Mononen. (E. Aaltonen m.fl., Someron historia, 2 bd, 1949-58, E. Aaltonen, Somerniemen historia, 1945; K. Linnilä/K. Utrio, S., viljan maa, 1982; S. ja Somerniemi 1449-1999: Someron ja Somerniemen seurakuntien historia, red. T. Alanen, 1999)