struma

struma. Med s. avses förstoring av sköldkörteln; man har genom internationell överenskommelse definierat storleken av en normal sköldkörtel. Om förstoringen inte orsakas av en tumör eller annan expansiv process är orsaken bristande syntes av sköldkörtelhormon som kroppen försöker kompensera genom att öka körtelns volym. I en del fall kan detta bero på medfödda rubbningar i sköldkörtelns hormonsyntes, men den absolut viktigaste faktorn är jodbrist i födan. Vid sidan av denna kan ibland hormonsynteshämmande faktorer i naturen utgöra en bidragande orsak.

När s. förefinnes hos mera än 5 % av befolkningen inom ett visst geografiskt område talar man om endemisk s. Den strumafria delen av befolkningen inom dylika geografiska områden anses leva i en definierad riskzon. I slutet av 1990-t. räknade Världhälsorganisationen (WHO) med att 740 milj. (13 %) av jordens befolkning hade s. och att över 2 mrd levde i en riskzon. P.g.a. den kontinuerliga befolkningsökningen är jodbristen kvantitativt sett ett stadigt tilltagande problem trots alla effektiva profylaktiska åtgärder.

Till endemisk s. ansluter sig inte primärt vare sig en över- eller någon underfunktion av körteln. Jodbristen utgör ett stort globalt hälsoproblem. S. är jodbristens viktigaste synliga symptom men utgör endast toppen av ett isberg. Därutöver leder jodbristen till en hel del andra symptom som har samlats under begreppet "Iodine Deficiency Disorders". Av dessa utgör kretinismen den absolut svåraste och viktigaste åkomman med bl.a. tillväxthämning, nedsatt sköldkörtelfunktion och mental efterblivenhet. Kretinismen är tecken på mycket svår jodbrist. Man kan skönja ett spektrum av tilltagande förekomst av s. och mental efterblivenhet parallellt med en ökande jodbrist.

Förekomsten av s. i Finland rapporterades första gången på 1780-t. Det gällde då området kring n. kusten av Ladoga. Kartläggningar rörande strumans förekomst på 1800-t. och senast på 1930- o. 40-t. bekräftade att s. var endemisk i största delen av Finland med tyngdpunkt i Karelen kring Ladoga. Den ansågs vara av medelsvår grad och några säkra fall av endemisk kretinism har inte rapporterats. Påtaglig jodbrist i födan kunde preliminärt påvisas i slutet av 1930-t. Då diskuterades även för första gången införandet av allmän jodprofylax som praktiserats i USA (Michigan) och i Schweiz från början av 1920-t. P.g.a. krigsaktionerna 1939-44 fördröjdes besluten därom till slutet av 1940-t.

I början av 1950-t. kunde jodbristen definitivt påvisas med nya bestämningsmetoder. Vid decennieskiftet 1950 inleddes en försiktig jodprofylax med joderat bordssalt. A.I. Virtanen blev den som auktoritativt kunde påverka genomförandet av densamma. På basis av under 1950-t. framkommen ny information stabiliserades jodtillförseln. I början av 1960-t. lyckades man komma överens om att allt koksalt som importerades skulle innehålla 25 mg kaliumjodid/kg; detta gäller fortfarande. Men en lika viktig jodkälla var mjölken. Redan på 1920-t. hade jodprofylax införts för husdjuren och denna aktiverades mycket kraftigt på 1960- o. 70-t.

Förekomsten av s. hos nyfödda är ett viktigt och tidigt tecken på jodbrist, och dess försvinnande likaså ett tidigt tecken på att jodbristen hävts. Redan i början av 1960-t. förekom inte längre s. hos nyfödda. I upprepade studier rörande förekomsten av s. hos skolbarn på vissa orter i kombination med bestämning av jodintaget och sköldkörtelns jodmetabolism med radioaktiv teknik kunde man följa med hur förekomsten av s. minskade år för år. Endemisk s. existerar inte längre i Finland. (B-A. Lamberg, Kupukaula on jo menneisyyttä: struuman historiaa Suomessa, 2003) (Bror-Axel Lamberg)