Tavaststjerna, Karl August (K.A.) (f. 13/5 1860 S:t Michels lk, d. 20/3 1898 Björneborg), författare, arkitekt och journalist. Efter skolgång i S:t Michel och Hfrs utbildade sig T. till arkitekt, men ägnade sig därefter en tid helt åt sitt författarskap. I detta framträder för tidevarvet typiska brytningar mellan realism och idealism i Runebergsk anda samt mellan kosmopolitism och patriotism. T. var den som först införde de nya strömningarna i finländsk litteratur. Hans debutdiktsamling För morgonbris (1883) betecknar ett realismens genombrott, samtidigt som den introducerar en ny motivkrets i den finlandssvenska litteraturen, skärgården. Realismen innefattade social kritik; starkast yttrar sig denna i hans främsta prosaverk, Hårda tider (1891), som skildrar de fattigas lidanden under nödåren 1867-68 på ett sätt som stötte den nationalromantiska och i kristna värderingar kvardröjande kritiken för pannan. Som en hela folkets skald framstod T. emellertid i de dikter som han under ofärdsåren skrev till fosterlandets försvar.
Känslan av att vara en outsider avspeglas emellertid upprepade gånger i T:s litterära skapande. Efter ett misslyckat försök att vinna en ställning som författare nere på kontinenten blev T. 1895 redaktör för lokaltidningen i Hangö, varifrån han snart flyttade över till Björneborgs tidning, utan att finna sig till rätta. Han förmådde dock fortsätta sitt författarskap; samlingen Dikter (1896) och Indiansommar, som utgavs i samma volym som diktcykeln Laureatus (1897) betecknar höjdpunkten i hans alstring. Boken Lille Karl (1897) har i likhet med flera andra av hans arbeten självbiografisk bakgrund. I språkfrågan intog T. till en början en positiv inställning till fennomanin, men senare blev han kritisk mot denna. Han avled sedan han drabbats av lunginflammation och av misstag blivit given giftig lysol i stället för hostmedicin. T:s samlade arbeten utkom i tio band 1924. (W. Söderhjelm, K.A. T., 3:e uppl. 1924; E. Kihlman, K.A. T:s diktning, 1926; E. Ekelund, T:s diktning, 1950; Finländska gestalter I, 1961; J. Salminen, Levande och död tradition, 1963)
Känslan av att vara en outsider avspeglas emellertid upprepade gånger i T:s litterära skapande. Efter ett misslyckat försök att vinna en ställning som författare nere på kontinenten blev T. 1895 redaktör för lokaltidningen i Hangö, varifrån han snart flyttade över till Björneborgs tidning, utan att finna sig till rätta. Han förmådde dock fortsätta sitt författarskap; samlingen Dikter (1896) och Indiansommar, som utgavs i samma volym som diktcykeln Laureatus (1897) betecknar höjdpunkten i hans alstring. Boken Lille Karl (1897) har i likhet med flera andra av hans arbeten självbiografisk bakgrund. I språkfrågan intog T. till en början en positiv inställning till fennomanin, men senare blev han kritisk mot denna. Han avled sedan han drabbats av lunginflammation och av misstag blivit given giftig lysol i stället för hostmedicin. T:s samlade arbeten utkom i tio band 1924. (W. Söderhjelm, K.A. T., 3:e uppl. 1924; E. Kihlman, K.A. T:s diktning, 1926; E. Ekelund, T:s diktning, 1950; Finländska gestalter I, 1961; J. Salminen, Levande och död tradition, 1963)
Tavaststjerna, Karl August. Har kallats Finlands första moderna svenskspråkiga författare. Aktuellt politiskt och ideologiskt stoff om bl.a. språkstriden, nationella och patriotiska ideal, arbetarfrågan och kvinnofrågan förekommer i hans verk. Foto: Museiverket.