konsumentpolitik är en samlande benämning på de åtgärder som syftar till att förbättra den enskildes ställning som förbrukare av olika förnödenheter och tjänster. Konsumentpolitik omfattar konsumentforskning, konsumentskydd (lagstadgade, administrativa eller frivilliga åtgärder för tryggandet av konsumentens ekonomi eller hälsa) och konsumentupplysning, som förgrenar sig på konsumentfostran och nyttighetsinformation.
Konsumentskyddslagen av 1978, som reglerar anbud, försäljning och marknadsföring av konsumtionsnyttigheter, stadgar bl.a. förbud mot vissa marknadsföringsåtgärder samt möjliggör ingripande i oskäliga avtalsvillkor. Den innehåller vidare bestämmelser om ångerrätt vid hem- eller distansförsäljning, d.v.s. ger köparen rätt att inom 14 dagar dra sig ur köpet, och om konsumenternas rättigheter vid brister hos varan, dröjsmål från säljarens sida, m.m.
I Finland var konsumentpolitik i dess nutida bemärkelse en relativt senkommen företeelse; en modern konsumentpolitik kan sägas ha uppstått först i mitten av 1960-talet, då både ett statligt konsumentråd och en intresseorganisation för konsumenterna tillkom. Utvecklingen hämmades länge av att konsumentupplysningen var fördelad på ett stort antal anstalter eller organ, som idkade forsknings- och upplysningsverksamhet i en eller annan form. Pionjärer på området var dels konsumentkooperationen, dels husmorsorganisationerna. Frivillig varudeklarationsverksamhet infördes 1956. Den första officiella konsumentmyndigheten i landet var konsumentrådet, som tillsattes 1965 och upplöstes i samband med näringsstyrelsens tillblivelse 1973. Inom detta centrala ämbetsverk hade avdelningen för konsumentärenden hand om k. Denna uppgift övertogs 1990 av Konsumentverket.
Sistnämnda år tillsattes även delegationen för konsumentärenden, ett rådgivande organ i anslutning till Handels- och industriministeriet, från 2008 Arbets- och näringsministeriet där konsumentärenden och frågor som angår konsumentpolitik behandlas. Ordförande i delegationen är den minister som handlägger konsumentärenden vid Arbets- och näringsministeriet och vice ordförande justitieministern. Till medlemmar i delegationen kallar statsrådet för tre år i sänder företrädare för de myndigheter som sköter konsumentärenden, för konsument- och löntagarorganisationerna samt för industrins, handelns och lantbrukets organisationer.
Finland erhöll en modern konsumentskyddande lagstiftning 1978, då såväl en konsumentombudsman som en allmän reklamationsnämnd (konsumentklagonämnden) tillsattes. Samtidigt inrättades en marknadsdomstol, vartill obligatorisk konsumentrådgivning påbörjades i kommunerna. Vid ingången av 2009 övertogs konsumentrådgivningen av staten.
Utöver de lagstadgade konsumentskyddsmyndigheterna finns en rad på frivillig väg inrättade organ med uppgift att vägleda konsumenter och vid behov avgöra tvistefrågor med bindande verkan för de organiserade företagarna i respektive bransch. Vid Centralhandelskammaren finns en särskild opinionsnämnd för affärssed, som har till uppgift att fungera som ett slags näringslivets självkontroll. Andra nämnder och utskott som ger information om produkterna och upplysningar om reklamationsförfarande finns bl.a. i försäkringsbranschen.
Föreningen Kuluttajat-Konsumenterna, konsumenternas äldsta intresseorganisation, bildades 1965. Föreningen tillvaratar konsumenternas intressen inom den offentliga sektorns och näringslivets organ. Dess uppgifter är att bedriva informationsverksamhet, ordna diskussioner, delta i utvecklandet av konsumentskyddet och följa dess förverkligande. År 2002 uppgick medlemsantalet till ca 800 personmedlemmar och sju föreningsmedlemmar. Betydligt större är den konkurrerande Finlands konsumentförbund (Suomen kuluttajaliitto), Hfrs, gr. 1992, som har 64 lokalföreningar runtom i landet samt dessutom bl.a. Akava och FFC som kollektiva medlemmar.
Konsumentskyddslagen av 1978, som reglerar anbud, försäljning och marknadsföring av konsumtionsnyttigheter, stadgar bl.a. förbud mot vissa marknadsföringsåtgärder samt möjliggör ingripande i oskäliga avtalsvillkor. Den innehåller vidare bestämmelser om ångerrätt vid hem- eller distansförsäljning, d.v.s. ger köparen rätt att inom 14 dagar dra sig ur köpet, och om konsumenternas rättigheter vid brister hos varan, dröjsmål från säljarens sida, m.m.
I Finland var konsumentpolitik i dess nutida bemärkelse en relativt senkommen företeelse; en modern konsumentpolitik kan sägas ha uppstått först i mitten av 1960-talet, då både ett statligt konsumentråd och en intresseorganisation för konsumenterna tillkom. Utvecklingen hämmades länge av att konsumentupplysningen var fördelad på ett stort antal anstalter eller organ, som idkade forsknings- och upplysningsverksamhet i en eller annan form. Pionjärer på området var dels konsumentkooperationen, dels husmorsorganisationerna. Frivillig varudeklarationsverksamhet infördes 1956. Den första officiella konsumentmyndigheten i landet var konsumentrådet, som tillsattes 1965 och upplöstes i samband med näringsstyrelsens tillblivelse 1973. Inom detta centrala ämbetsverk hade avdelningen för konsumentärenden hand om k. Denna uppgift övertogs 1990 av Konsumentverket.
Sistnämnda år tillsattes även delegationen för konsumentärenden, ett rådgivande organ i anslutning till Handels- och industriministeriet, från 2008 Arbets- och näringsministeriet där konsumentärenden och frågor som angår konsumentpolitik behandlas. Ordförande i delegationen är den minister som handlägger konsumentärenden vid Arbets- och näringsministeriet och vice ordförande justitieministern. Till medlemmar i delegationen kallar statsrådet för tre år i sänder företrädare för de myndigheter som sköter konsumentärenden, för konsument- och löntagarorganisationerna samt för industrins, handelns och lantbrukets organisationer.
Finland erhöll en modern konsumentskyddande lagstiftning 1978, då såväl en konsumentombudsman som en allmän reklamationsnämnd (konsumentklagonämnden) tillsattes. Samtidigt inrättades en marknadsdomstol, vartill obligatorisk konsumentrådgivning påbörjades i kommunerna. Vid ingången av 2009 övertogs konsumentrådgivningen av staten.
Utöver de lagstadgade konsumentskyddsmyndigheterna finns en rad på frivillig väg inrättade organ med uppgift att vägleda konsumenter och vid behov avgöra tvistefrågor med bindande verkan för de organiserade företagarna i respektive bransch. Vid Centralhandelskammaren finns en särskild opinionsnämnd för affärssed, som har till uppgift att fungera som ett slags näringslivets självkontroll. Andra nämnder och utskott som ger information om produkterna och upplysningar om reklamationsförfarande finns bl.a. i försäkringsbranschen.
Föreningen Kuluttajat-Konsumenterna, konsumenternas äldsta intresseorganisation, bildades 1965. Föreningen tillvaratar konsumenternas intressen inom den offentliga sektorns och näringslivets organ. Dess uppgifter är att bedriva informationsverksamhet, ordna diskussioner, delta i utvecklandet av konsumentskyddet och följa dess förverkligande. År 2002 uppgick medlemsantalet till ca 800 personmedlemmar och sju föreningsmedlemmar. Betydligt större är den konkurrerande Finlands konsumentförbund (Suomen kuluttajaliitto), Hfrs, gr. 1992, som har 64 lokalföreningar runtom i landet samt dessutom bl.a. Akava och FFC som kollektiva medlemmar.