Åbo domkyrka är Finlands förnämsta medeltida kyrkobyggnad. Dess föregångare var en träkyrka på biskopsgården i Korois, ett par km högre upp vid stranden av Aura å. På 1290- t. flyttade biskopssätet till den nygrundade staden där domkyrkan, enligt en notis i biskopskrönikan, invigdes 17/6 1300. Det måste då ha varit fråga om en träkyrka. Något senare, kanske kring mitten av 1300-t., uppfördes n. om denna en gråstenssakristia försedd med en tegelportal.
Denna första murade sakristia revs då man omkring 1370 började uppföra en gråstensdomkyrka. Byggnadsarbetena avbröts emellertid då den nya sakristian, delar av långhusmurarna och det femsidiga koret stod färdiga. Efter ett uppehåll på några år kunde träkyrkan rivas och ersättas med det långhus som till stor del finns bevarat ännu i dag. Det uppfördes som en treskeppig kryssvälvd hall av tegel med kvadratiska pelare. Gråstensskedets sakristia bevarades då, men försågs med en övre våning av tegel. Möjligtvis höjdes även korets murar i detta skede. Denna s.k. kärnkyrka stod färdig ca 1400 och den kompletterades efterhand med två vapenhus i s., en länga med sidokapell i n. och ett mäktigt gråstenstorn i v. Tornet och det sydvästra vapenhuset var försedda med s.k. processionsdörrar, d.v.s. två ingångar mitt emot varandra i sidomurarna.
Kring mitten av 1400-t. inleddes en ombyggnad av kärnkyrkan. Gråstenskoret ersattes med ett hallomgångskor, d.v.s. det nya polygonala (månghörniga) högkoret av tegel var av samma bredd som långhuset. Mellan de båda vapenhusen i s. uppfördes det s.k. Borgmästarkoret.
Den förlängda hallkyrkan blev inte långvarig. Redan på 1460-t. höjde man på kyrkans mittskepp så att hallkyrkan förvandlades till en basilika. Det nya mittskeppet välvdes under ledning av murmästaren Petrus från Kimito. I samma byggnadsskede höjdes västtornet på med ett tegelparti med utskjutande hörntorn, s.k. toureller. I slutet av 1400-t. tillfogades det höga, åttkantiga Allhelgonakoret i ö. och sakristian förstorades. Ovanpå den s. kapellängan byggdes en andra våning med lokaliteter för domkapitlet. Ombyggnadsarbetena fortsatte ända till mitten av 1500-t.
Efter reformationen slopades de många sidoaltarena, men i övrigt stod kyrkan kvar oförändrad. Den sydvästra portalen tjänade fortfarande som huvudingång. En ändring kom till stånd 1649, då man flyttade huvudaltaret till det nya högkoret i det tidigare Allhelgonakapellet. Samtidigt bröt man upp en ny ingång i tornets västmur och skapade därmed ett barockperspektiv i den gotiska katedralen.
Under tidernas lopp har Å. drabbats av många eldsvådor, den svåraste 1827, då den medeltida inredningen nästan helt förstördes. Endast de föremål som bevarades i sakristian kunde räddas. Återuppbyggnaden efter branden leddes av C.L. Engel, som har ritat bl.a. den nuvarande tornspiran. Den mäktiga trappan i v. uppfördes 1830.
På 1600-t. togs sidokapellen i bruk som gravkor för högadliga ätter, sådana som Tott och Stålhandske. Den enda tillbyggnaden från nyare tid är gravkapellet för ätten Horn, som på 1650-t. uppfördes ö. om sakristian. Drottning Karin Månsdotters kvarlevor flyttades 1867 till detta s.k. Kankas kapell.
Domkyrkans återuppbyggnad efter branden 1827 inskränkte sig till de absolut nödvändiga åtgärderna, och därför började man snart kräva en genomgående restaurering av byggnaden. Många förslag till ombyggnad av domen framfördes, men de ledde inte till önskat resultat. På förslag av riksdagsman Amos Andersson beviljade riksdagen äntligen 1922 det behövliga statsunderstödet, och därigenom kunde man inleda en restaurering som baserade sig på en byggnadsarkeologisk undersökning av kyrkan. Avsikten var att så långt som möjligt återge kyrkan dess medeltida gestalt. I samband med återinvigningen 1929 firade Åbo stad sitt 700-årsjubileum.
Bland de gamla föremål som har bevarats finns den saligförklarade biskop Hemmings relikskrin av trä, som efter restaureringen ställdes upp i kyrkan, liksom några medeltida skulpturer. De övriga föremålen ställdes ut i det domkyrkomuseum som inrättades i södra kapellängans andra våning. Museiutställningen förnyades helt i samband med den totalrenovering som företogs på 1970-t. (J. Rinne, Turun tuomiokirkko keskiaikana I-III, 1941-52; C.J. Gardberg /S. Heininen/P.O. Welin, Nationalhelgedomen 2000; K. Drake, Åbo domkyrka och byggnadsarkeologin, i Kaupunkia pintaa syvemmältä, red. L. Seppänen, 2003; K. Drake, Åbo domkyrkas första murade sakristia, Hikuin 33, 2006) (Knut Drake)
Denna första murade sakristia revs då man omkring 1370 började uppföra en gråstensdomkyrka. Byggnadsarbetena avbröts emellertid då den nya sakristian, delar av långhusmurarna och det femsidiga koret stod färdiga. Efter ett uppehåll på några år kunde träkyrkan rivas och ersättas med det långhus som till stor del finns bevarat ännu i dag. Det uppfördes som en treskeppig kryssvälvd hall av tegel med kvadratiska pelare. Gråstensskedets sakristia bevarades då, men försågs med en övre våning av tegel. Möjligtvis höjdes även korets murar i detta skede. Denna s.k. kärnkyrka stod färdig ca 1400 och den kompletterades efterhand med två vapenhus i s., en länga med sidokapell i n. och ett mäktigt gråstenstorn i v. Tornet och det sydvästra vapenhuset var försedda med s.k. processionsdörrar, d.v.s. två ingångar mitt emot varandra i sidomurarna.
Kring mitten av 1400-t. inleddes en ombyggnad av kärnkyrkan. Gråstenskoret ersattes med ett hallomgångskor, d.v.s. det nya polygonala (månghörniga) högkoret av tegel var av samma bredd som långhuset. Mellan de båda vapenhusen i s. uppfördes det s.k. Borgmästarkoret.
Den förlängda hallkyrkan blev inte långvarig. Redan på 1460-t. höjde man på kyrkans mittskepp så att hallkyrkan förvandlades till en basilika. Det nya mittskeppet välvdes under ledning av murmästaren Petrus från Kimito. I samma byggnadsskede höjdes västtornet på med ett tegelparti med utskjutande hörntorn, s.k. toureller. I slutet av 1400-t. tillfogades det höga, åttkantiga Allhelgonakoret i ö. och sakristian förstorades. Ovanpå den s. kapellängan byggdes en andra våning med lokaliteter för domkapitlet. Ombyggnadsarbetena fortsatte ända till mitten av 1500-t.
Efter reformationen slopades de många sidoaltarena, men i övrigt stod kyrkan kvar oförändrad. Den sydvästra portalen tjänade fortfarande som huvudingång. En ändring kom till stånd 1649, då man flyttade huvudaltaret till det nya högkoret i det tidigare Allhelgonakapellet. Samtidigt bröt man upp en ny ingång i tornets västmur och skapade därmed ett barockperspektiv i den gotiska katedralen.
Under tidernas lopp har Å. drabbats av många eldsvådor, den svåraste 1827, då den medeltida inredningen nästan helt förstördes. Endast de föremål som bevarades i sakristian kunde räddas. Återuppbyggnaden efter branden leddes av C.L. Engel, som har ritat bl.a. den nuvarande tornspiran. Den mäktiga trappan i v. uppfördes 1830.
På 1600-t. togs sidokapellen i bruk som gravkor för högadliga ätter, sådana som Tott och Stålhandske. Den enda tillbyggnaden från nyare tid är gravkapellet för ätten Horn, som på 1650-t. uppfördes ö. om sakristian. Drottning Karin Månsdotters kvarlevor flyttades 1867 till detta s.k. Kankas kapell.
Domkyrkans återuppbyggnad efter branden 1827 inskränkte sig till de absolut nödvändiga åtgärderna, och därför började man snart kräva en genomgående restaurering av byggnaden. Många förslag till ombyggnad av domen framfördes, men de ledde inte till önskat resultat. På förslag av riksdagsman Amos Andersson beviljade riksdagen äntligen 1922 det behövliga statsunderstödet, och därigenom kunde man inleda en restaurering som baserade sig på en byggnadsarkeologisk undersökning av kyrkan. Avsikten var att så långt som möjligt återge kyrkan dess medeltida gestalt. I samband med återinvigningen 1929 firade Åbo stad sitt 700-årsjubileum.
Bland de gamla föremål som har bevarats finns den saligförklarade biskop Hemmings relikskrin av trä, som efter restaureringen ställdes upp i kyrkan, liksom några medeltida skulpturer. De övriga föremålen ställdes ut i det domkyrkomuseum som inrättades i södra kapellängans andra våning. Museiutställningen förnyades helt i samband med den totalrenovering som företogs på 1970-t. (J. Rinne, Turun tuomiokirkko keskiaikana I-III, 1941-52; C.J. Gardberg /S. Heininen/P.O. Welin, Nationalhelgedomen 2000; K. Drake, Åbo domkyrka och byggnadsarkeologin, i Kaupunkia pintaa syvemmältä, red. L. Seppänen, 2003; K. Drake, Åbo domkyrkas första murade sakristia, Hikuin 33, 2006) (Knut Drake)
Åbo domkyrka. Klangen från klockorna radierades som tolvslag i Rundradion första gången 19/6 1944, mitt under den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset. Avsikten var att i denna nationens ödestimma ingjuta hopp i folket. Foto: Schildts bildarkiv, H. Schreiber.