Åboromantiken, benämning på en intellektuell rörelse med rötter i den europeiska romantiken, framför allt vid de tyska universiteten och vid Uppsala universitet, som i Åbo fick lokalt betonade tilläggsdrag.
Åboromantiken inspirerades också av H.G. Porthans folkdiktsforskning, Jacob Tengströms upplysta intresse för folket och F.M. Franzéns skildringar av fosterlandets natur och folk. Den direkta impulsen var det efter 1809 uppkomna behovet att finna en ny ideell grund för nationens liv och en ungdomlig iver att förnya kulturlivet efter den franska revolutionens och Napoleonkrigens politiska omdaningar.
Liksom i det tyska området fick romantiken i Åbo en starkt politisk sida, det gamla ståndssamhället med sin politiska stagnation skulle ställas åt sidan, medan den unga intellektuella generationen under ryske kejsarens direkta beskydd skulle bygga upp nationen. Radikalast var A.I. Arwidsson som i sin självbiografi jämförde en diktares hjältedåd med krigarens, han ansåg att den finska ämbetseliten svek Finlands sak, medan J.J. Tengström närmast strävade efter ett upphöjande av det finska språket och kulturen på längre sikt. C.A. Gottlund stod för ett originellt vetenskapligt arbete som insamlare av språk och kultur i Värmlands finnbygder.
Åboromantiken var även en litterär strömning med diktare s.s. J.G. Linsén, A.J. Sjögren, Abr. Poppius m.fl. Den romantiska litteraturen i Åbo nådde dock aldrig några högre kvaliteter, närmast var det frågan om undermåliga imitationer. Åboromantiken började mattas av 1822, samma år som Arwidsson fördrevs från universitetet, och på 1820-talet blev de tidigare radikala romantikerna stadgade präster och tjänstemän.
Språkrör för Åboromantikerna var kalendern Aura (1817, 1818) och tidskrifterna Mnemosyne (1819-23), Åbo Morgonblad (1821) och Turun Wiikko-Sanomat (1820-27 o. 1829-31). Någon större politisk betydelse fick Åboromantiken inte, och romantiken blev i Finland inte lika central i tankeliv och diktning som t.ex. i Sverige. (Finlands svenska litteraturhistoria 1, red. J. Wrede, 1998) (Joachim Mickwitz)
Åboromantiken inspirerades också av H.G. Porthans folkdiktsforskning, Jacob Tengströms upplysta intresse för folket och F.M. Franzéns skildringar av fosterlandets natur och folk. Den direkta impulsen var det efter 1809 uppkomna behovet att finna en ny ideell grund för nationens liv och en ungdomlig iver att förnya kulturlivet efter den franska revolutionens och Napoleonkrigens politiska omdaningar.
Liksom i det tyska området fick romantiken i Åbo en starkt politisk sida, det gamla ståndssamhället med sin politiska stagnation skulle ställas åt sidan, medan den unga intellektuella generationen under ryske kejsarens direkta beskydd skulle bygga upp nationen. Radikalast var A.I. Arwidsson som i sin självbiografi jämförde en diktares hjältedåd med krigarens, han ansåg att den finska ämbetseliten svek Finlands sak, medan J.J. Tengström närmast strävade efter ett upphöjande av det finska språket och kulturen på längre sikt. C.A. Gottlund stod för ett originellt vetenskapligt arbete som insamlare av språk och kultur i Värmlands finnbygder.
Åboromantiken var även en litterär strömning med diktare s.s. J.G. Linsén, A.J. Sjögren, Abr. Poppius m.fl. Den romantiska litteraturen i Åbo nådde dock aldrig några högre kvaliteter, närmast var det frågan om undermåliga imitationer. Åboromantiken började mattas av 1822, samma år som Arwidsson fördrevs från universitetet, och på 1820-talet blev de tidigare radikala romantikerna stadgade präster och tjänstemän.
Språkrör för Åboromantikerna var kalendern Aura (1817, 1818) och tidskrifterna Mnemosyne (1819-23), Åbo Morgonblad (1821) och Turun Wiikko-Sanomat (1820-27 o. 1829-31). Någon större politisk betydelse fick Åboromantiken inte, och romantiken blev i Finland inte lika central i tankeliv och diktning som t.ex. i Sverige. (Finlands svenska litteraturhistoria 1, red. J. Wrede, 1998) (Joachim Mickwitz)