äktenskapsskillnad, skilsmässa, upplösning av äktenskap genom domstolsbeslut. 1987 reviderades äktenskapslagens stadganden om ä. och dessa trädde i kraft fr.o.m. 1988. Makarna har rätt till ä. efter en betänketid på sex månader eller direkt efter att de bott åtskils under de senaste två åren utan avbrott. Ett äktenskapsskillnadsärende anhängiggörs i tingsrätten genom en skriftlig ansökan, som kan göras av makarna gemensamt eller av endera maken separat. När domstolen behandlar en äktenskapsskillnadsansökan utreder den inte orsaken till söndringen i äktenskapet. Yrkandet på ä. efter betänketiden på sex månader skall framställas på samma sätt som när äktenskapsskillnaden anhängiggjordes vid domstolen. Ärendet förfaller om yrkandet på ä. inte har framställts ånyo inom ett år från betänketidens början. I samband med äktenskapsskillnaden kan rätten även behandla frågor angående underhållsbidrag till barn eller make, vårdnaden om barn och umgängesrätten, samlevnadens upphörande och vem som skall få bo kvar i familjens hem. - Ovannämnda regler gäller även upplösning av registrerat partnerskap.
Efter lagändringen 1987 (då slopades utredningen av vem av makarna som var skuld till söndringen i äktenskapet) har äktenskapsskillnadernas antal per år uppgått till ca 13 000, efter att tidigare ha legat vid ca 10 000 per år. 2004 beviljades 13 234 äktenskapsskillnader, och 2005 slutade 13 383 äktenskap i skilsmässa.
Historia. Under den svenska tiden var domkapitlen ursprungligen den instans som dömde i skilsmässomål, så ännu enligt 1686 års kyrkolag. Denna domsrätt anförtroddes de allmänna domstolarna i 1734 års lag, vars giftermålsbalk i detta avseende gällde fram till 1930 (jfr äktenskap, avsn. Historia).
Giftermålsbalken kände till endast ett fåtal skilsmässogrunder. Den främsta var hor, som inte förlåtits av den kränkta maken. En annan grund var s.k. egenvilligt övergivande (malitiosa desertio), som ansågs föreligga då den ena maken av ondska och motvilja mot den andra maken övergav och förlöpte denna samt begav sig utomlands i avsikt att inte längre återvända till det gemensamma hemmet. Den som övergivit den andra skulle därefter stämmas eller efterlysas. Om den efterlyste inte kom tillstädes inom förelagd tid, skulle domaren döma till äktenskapsskillnad. För att snabbt få skilsmässa fingerade makarna ofta (särskilt i början av 1900-t.) ett förlöpande, vanligen från Torneå till Haparanda. Rådstuvurätten i Torneå kunde sedan efter den förelagda tidens utgång bevilja den ä. som makarna på förhand kommit överens om.
Vid sidan av det i lagen tillämpade förfarandet förekom ett dispensförfarande. Var makarna ense om att skiljas, kunde de lämna in en böneskrift i saken till senatens justitiedepartement. Sedan skillnadsdomen vunnit laga kraft utfärdade respektive domkapitel som bevis för äktenskapets upplösning ett skiljebrev (som sedermera belades med hög stämpelskatt). Önskade endast den ena maken skiljas, kunde han göra en vädjan direkt till monarken, vilket motsvarade det gamla sättet att "gå till kungs". Före lagändringen 1987 var de vanligaste skilsmässoorsakerna under efterkrigstiden söndring i äktenskapet, otrohet och missbruk av berusningsmedel.
Efter lagändringen 1987 (då slopades utredningen av vem av makarna som var skuld till söndringen i äktenskapet) har äktenskapsskillnadernas antal per år uppgått till ca 13 000, efter att tidigare ha legat vid ca 10 000 per år. 2004 beviljades 13 234 äktenskapsskillnader, och 2005 slutade 13 383 äktenskap i skilsmässa.
Historia. Under den svenska tiden var domkapitlen ursprungligen den instans som dömde i skilsmässomål, så ännu enligt 1686 års kyrkolag. Denna domsrätt anförtroddes de allmänna domstolarna i 1734 års lag, vars giftermålsbalk i detta avseende gällde fram till 1930 (jfr äktenskap, avsn. Historia).
Giftermålsbalken kände till endast ett fåtal skilsmässogrunder. Den främsta var hor, som inte förlåtits av den kränkta maken. En annan grund var s.k. egenvilligt övergivande (malitiosa desertio), som ansågs föreligga då den ena maken av ondska och motvilja mot den andra maken övergav och förlöpte denna samt begav sig utomlands i avsikt att inte längre återvända till det gemensamma hemmet. Den som övergivit den andra skulle därefter stämmas eller efterlysas. Om den efterlyste inte kom tillstädes inom förelagd tid, skulle domaren döma till äktenskapsskillnad. För att snabbt få skilsmässa fingerade makarna ofta (särskilt i början av 1900-t.) ett förlöpande, vanligen från Torneå till Haparanda. Rådstuvurätten i Torneå kunde sedan efter den förelagda tidens utgång bevilja den ä. som makarna på förhand kommit överens om.
Vid sidan av det i lagen tillämpade förfarandet förekom ett dispensförfarande. Var makarna ense om att skiljas, kunde de lämna in en böneskrift i saken till senatens justitiedepartement. Sedan skillnadsdomen vunnit laga kraft utfärdade respektive domkapitel som bevis för äktenskapets upplösning ett skiljebrev (som sedermera belades med hög stämpelskatt). Önskade endast den ena maken skiljas, kunde han göra en vädjan direkt till monarken, vilket motsvarade det gamla sättet att "gå till kungs". Före lagändringen 1987 var de vanligaste skilsmässoorsakerna under efterkrigstiden söndring i äktenskapet, otrohet och missbruk av berusningsmedel.
äktenskapsskillnad. Skilsmässofrekvensen har ökat efter ändringen av äktenskapslagen 1987; numera upplöses nästan tre äktenskap per tusen personer och år. Diagram: Magdalena Lindberg.