De finländska rättsreglerna om ä. finns i 1929 års äktenskapslag (i kraft fr.o.m. 1930) och åberopas även i den nya lagen om registrerat partnerskap. Äktenskapslagen ersatte giftermålsbalken i 1734 års lag, till de delar denna ännu var gällande, och lagen om makars egendoms- och gäldsförhållanden av 1889. Ä. föregås vanligen av förlovning, d.v.s. trolovning, ett avtal om att ingå ä., som enligt äldre rätt skulle slutas genom en högtidlig akt, men som numera är en helt formfri handling.
För ingående av ä. fordras viss ålder (från vilken dispens dock kan beviljas för ä., dock ej för registrering av partnerskap); äktenskapsåldern är 18 år. Ä. kan ingås genom kyrklig vigsel (infördes i svenska riket som ett villkor för giltigt ä. genom 1734 års lag, men uppstod redan i slutet av medeltiden) eller borgerlig vigsel (s.k. fakultativt civiläktenskap infördes 1917). Före vigseln skall de som ämnar ingå ä. tillsammans begära hindersprövning, d.v.s. lysning skall ske; avsikten med denna är att utröna huruvida äktenskapshinder föreligger. Minderårig får inte ingå ä. utan tillstånd av justitieministeriet, föräldrarna bereds tillfälle att bli hörda men kan inte hindra ä. I samband med ä. bestämmer parterna om de behåller var sitt släktnamn eller antar ett gemensamt släktnamn.
Enligt äktenskapslagen är makarna sinsemellan likställda. Ä. medför dock vissa skyldigheter för makarna, främst skyldigheten att gemensamt verka för familjens bästa och att i mån av förmåga bidra till familjens underhåll. Försummad underhållsskyldighet kan påtalas vid domstol.
Ä. medför inte några ändringar i egendomsförhållandena makarna emellan. Den egendom som tillhör den ena maken då ä. ingås, eller som make under ä. skaffar, får i gåva eller ärver förblir i hans eller hennes ägo också under ä. Vardera maken svarar själv för de skulder som han/hon ingått såväl från tiden före som tiden under äktenskapet. Make blir inte heller efter ä:s upplösning ansvarig för skuld som den andra maken ingått. Skuld som endera maken åsamkat sig för familjens underhåll svarar makarna solidariskt för.
Det råder dock en ekonomisk gemenskap makar emellan såtillvida, att vardera maken har giftorätt i den andra makens egendom; denna rätt kan dock upphävas bl.a. genom äktenskapsförord. Giftorätten konkretiseras då ä. upplöses p.g.a. äktenskapsskillnad eller makes frånfälle. I registrerade partnerskap följer man samma regler som stadgas för ä.
I äldre rätt förekom en del andra förmögenhetsrättsliga regler gällande ä.; bl.a. skulle mannen enligt 1734 års lag dagen efter bröllopet ge sin hustru en morgongåva. Denna sed, som förlorat sin praktiska betydelse långt tidigare, avskaffades slutgiltigt 1878. Även hemgiftsinstitutet är numera (sedan 1930) avskaffat, medan boskillnadsinstitutet (som gällde egendomsförhållandena i ä. som ingåtts före 1930) har ringa praktisk betydelse.
Ä. kan upplösas - förutom genom den ena makens död - genom äktenskapsskillnad. Rättsreglerna om ä. har varit föremål för ett omfattande revisionsarbete bedrivet av en 1970 tillsatt äktenskapslagkommitté, som 1972 avgav förslag till vissa ändringar i äktenskapslagen; i ett 1976 framlagt andra delbetänkande föreslogs avskaffandet av giftorätten. Detta har inte ännu 2007 lett till lagändring. Ett betänkande från 1983 behandlade ingående upplösning av ä., vilket ledde till en lagändring 1987. 2001 tillkom lagen om registrerat partnerskap. Följande år, 2002, ingicks 446 registrerade partnerskap, 2005 var antalet 200 och 2008 var antalet 249.
Historia. Före 1734 års lag kunde ett rättsgiltigt ä. ingås utan vigsel genom trolovning och därpå följande samlag. En kvarleva från den tid då ä. kunde komma till stånd på detta formlösa sätt var det s.k. ofullkomliga äktenskapet (avskaffades genom äktenskapslagen), som uppstod då mannen lägrat sin trolovade. Ä. skulle fullkomnas genom vigsel. Om mannen vägrade och kvinnan yrkade det, skulle paret av domstol "domfästas" till ä. Att lägra en kvinna under äktenskapslöfte medförde liknande konsekvenser.
Enligt äldre rätt stod kvinna under giftoman (självskriven sådan var fadern), vars samtycke krävdes för gifte; denna bestämmelse avskaffades 1864, då kvinna som fyllt 21 år erhöll rätt att själv besluta om ingående av ä. 1878 fick samtliga kvinnor lika arvsrätt som mannen (lika arvsrätt hade redan tidigare införts inom präste- och borgarstånden), och 1889 stiftades en lag om makars egendoms- och rättsförhållanden, som upphävde motsvarande stadganden i giftermålsbalken. I lagen intogs bestämmelser om samfälld (giftorätts-) och enskild egendom, om mannens rätt att råda över samfälld och hustruns enskilda egendom samt om olika former av gäld och om boskillnad. Dessa invecklade regler upphävdes genom äktenskapslagen av 1929, men de skulle i princip fortfarande tillämpas på s.k. äldre ä., ingångna före 1930.
Äktenskapslagen, som bygger på nordiska förebilder, kom till efter långvariga förberedelser. Den slopade mannens målsmanskap över hustrun och införde en rättslig likställdhet makarna emellan. Viktigare ändringar i äktenskapslagen har företagits bl.a. 1948, 1969 och 1987. På 1970-t. blev samvetsäktenskap, s.k. samboförhållanden en allt vanligare företeelse i det finländska samhället. (J. Sihvo, Avioliitto ja avioero, 1976; J. Knuutila, Avioliitto oikeudellisena ja kirkollisena instituutiona Suomessa vuoteen 1629, 1990; A-L. Räisänen, Onnellisen avioliiton ehdot, 1995)
För ingående av ä. fordras viss ålder (från vilken dispens dock kan beviljas för ä., dock ej för registrering av partnerskap); äktenskapsåldern är 18 år. Ä. kan ingås genom kyrklig vigsel (infördes i svenska riket som ett villkor för giltigt ä. genom 1734 års lag, men uppstod redan i slutet av medeltiden) eller borgerlig vigsel (s.k. fakultativt civiläktenskap infördes 1917). Före vigseln skall de som ämnar ingå ä. tillsammans begära hindersprövning, d.v.s. lysning skall ske; avsikten med denna är att utröna huruvida äktenskapshinder föreligger. Minderårig får inte ingå ä. utan tillstånd av justitieministeriet, föräldrarna bereds tillfälle att bli hörda men kan inte hindra ä. I samband med ä. bestämmer parterna om de behåller var sitt släktnamn eller antar ett gemensamt släktnamn.
Enligt äktenskapslagen är makarna sinsemellan likställda. Ä. medför dock vissa skyldigheter för makarna, främst skyldigheten att gemensamt verka för familjens bästa och att i mån av förmåga bidra till familjens underhåll. Försummad underhållsskyldighet kan påtalas vid domstol.
Ä. medför inte några ändringar i egendomsförhållandena makarna emellan. Den egendom som tillhör den ena maken då ä. ingås, eller som make under ä. skaffar, får i gåva eller ärver förblir i hans eller hennes ägo också under ä. Vardera maken svarar själv för de skulder som han/hon ingått såväl från tiden före som tiden under äktenskapet. Make blir inte heller efter ä:s upplösning ansvarig för skuld som den andra maken ingått. Skuld som endera maken åsamkat sig för familjens underhåll svarar makarna solidariskt för.
Det råder dock en ekonomisk gemenskap makar emellan såtillvida, att vardera maken har giftorätt i den andra makens egendom; denna rätt kan dock upphävas bl.a. genom äktenskapsförord. Giftorätten konkretiseras då ä. upplöses p.g.a. äktenskapsskillnad eller makes frånfälle. I registrerade partnerskap följer man samma regler som stadgas för ä.
I äldre rätt förekom en del andra förmögenhetsrättsliga regler gällande ä.; bl.a. skulle mannen enligt 1734 års lag dagen efter bröllopet ge sin hustru en morgongåva. Denna sed, som förlorat sin praktiska betydelse långt tidigare, avskaffades slutgiltigt 1878. Även hemgiftsinstitutet är numera (sedan 1930) avskaffat, medan boskillnadsinstitutet (som gällde egendomsförhållandena i ä. som ingåtts före 1930) har ringa praktisk betydelse.
Ä. kan upplösas - förutom genom den ena makens död - genom äktenskapsskillnad. Rättsreglerna om ä. har varit föremål för ett omfattande revisionsarbete bedrivet av en 1970 tillsatt äktenskapslagkommitté, som 1972 avgav förslag till vissa ändringar i äktenskapslagen; i ett 1976 framlagt andra delbetänkande föreslogs avskaffandet av giftorätten. Detta har inte ännu 2007 lett till lagändring. Ett betänkande från 1983 behandlade ingående upplösning av ä., vilket ledde till en lagändring 1987. 2001 tillkom lagen om registrerat partnerskap. Följande år, 2002, ingicks 446 registrerade partnerskap, 2005 var antalet 200 och 2008 var antalet 249.
Historia. Före 1734 års lag kunde ett rättsgiltigt ä. ingås utan vigsel genom trolovning och därpå följande samlag. En kvarleva från den tid då ä. kunde komma till stånd på detta formlösa sätt var det s.k. ofullkomliga äktenskapet (avskaffades genom äktenskapslagen), som uppstod då mannen lägrat sin trolovade. Ä. skulle fullkomnas genom vigsel. Om mannen vägrade och kvinnan yrkade det, skulle paret av domstol "domfästas" till ä. Att lägra en kvinna under äktenskapslöfte medförde liknande konsekvenser.
Enligt äldre rätt stod kvinna under giftoman (självskriven sådan var fadern), vars samtycke krävdes för gifte; denna bestämmelse avskaffades 1864, då kvinna som fyllt 21 år erhöll rätt att själv besluta om ingående av ä. 1878 fick samtliga kvinnor lika arvsrätt som mannen (lika arvsrätt hade redan tidigare införts inom präste- och borgarstånden), och 1889 stiftades en lag om makars egendoms- och rättsförhållanden, som upphävde motsvarande stadganden i giftermålsbalken. I lagen intogs bestämmelser om samfälld (giftorätts-) och enskild egendom, om mannens rätt att råda över samfälld och hustruns enskilda egendom samt om olika former av gäld och om boskillnad. Dessa invecklade regler upphävdes genom äktenskapslagen av 1929, men de skulle i princip fortfarande tillämpas på s.k. äldre ä., ingångna före 1930.
Äktenskapslagen, som bygger på nordiska förebilder, kom till efter långvariga förberedelser. Den slopade mannens målsmanskap över hustrun och införde en rättslig likställdhet makarna emellan. Viktigare ändringar i äktenskapslagen har företagits bl.a. 1948, 1969 och 1987. På 1970-t. blev samvetsäktenskap, s.k. samboförhållanden en allt vanligare företeelse i det finländska samhället. (J. Sihvo, Avioliitto ja avioero, 1976; J. Knuutila, Avioliitto oikeudellisena ja kirkollisena instituutiona Suomessa vuoteen 1629, 1990; A-L. Räisänen, Onnellisen avioliiton ehdot, 1995)
äktenskap. Brudpar i Malax ca 1912. I det agrara samhället var ett giftermål en seriös affär som involverade inte bara de unga tu. Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet, I. Malmberg.
Äktenskapsfrekvensen har halverats under det senaste halvseklet; numera ingås knappt fem giftermål per tusen personer och år. Diagram: Magdalena Lindberg.