Amos Andersons konstmuseum

Amos Andersons konstmuseum i Hfrs öppnades för allmänheten 1965. Museet är inrymt i en fastighet vid Georgsgatan 27, som Amos Anderson lät uppföra som kontorshus bl.a. för sitt tryckeri Mercator och som bostadshus. Femvåningshuset planerades av arkitekterna W.G. Palmqvist och Einar Sjöström och stod färdigt 1913. Amos Anderson bodde själv i husets översta våningar av vilka några interiörer bevarats i museet. I sitt testamente från 1950-talet bestämde han att ett konstmuseum efter hans död skulle inredas i fastigheten. Byggnadsarbetet utfördes 1963-64 och för planeringen stod Kaj Franck med inredningsarkitekterna Lauri Anttila, Anja Blomstedt och Ben af Schultén som medhjälpare. Museet och Amos Andersons konstsamlingar i Hfrs och i Söderlångviks museum i Dragsfjärd ägs av Amos Andersons huvudarvtagare, Föreningen Konstsamfundet (grundad 1940). Samlingarna har kompletterats med i huvudsak äldre finländsk 1900-talskonst och samtidskonst. I museet förvaras även arkitekt Sigurd Frosterus konstsamling av tidig inhemsk och utländsk 1900-talskonst jämte andra gåvosamlingar, t.ex. av Felix Nylunds skulpturer, målningar och teckningar.

Amos Andersons konstmuseum har blivit känt för sin fördomsfria utställningsverksamhet. Under årens lopp har bl.a. många unga finländska konstnärer fått sitt genombrott med sina utställningar i museet. Museet ordnar även regelbundet nordiska utställningar av både kända klassiker och yngre konstnärer och har med jämna mellanrum presenterat såväl den moderna konstens senaste strömningar som stora klassiker. En annan specialitet har varit en lång rad utställningar av antikens och främmande kulturers konst. Utställningshallen förstorades och ett kafé öppnades 1985. I början av 1990-talet öppnades en museibutik och 1998 -99 inreddes nya utrymmen i vinds- och källarvåningarna och museets tekniska utrustning genomgick en total modernisering. För planeringen svarade arkitektbyrån Kari Hyvärinen. (B. v. Bonsdorff, Amos Andersons museer, i Ett arv som bär frukt, red. Anders G. Lindqvist, 2000) (Bengt von Bonsdorff)