Anjalaförbundet, officerssammansvärjning i den svenska armén under kriget mot Ryssland 1788-90. Anjalaförbundet hade sin bakgrund i en rad missförhållanden inom krigsmakten och det grundlagsstridiga sätt på vilket Gustav III börjat kriget. Även vissa av G.M. Sprengtporten inspirerade separatistiska strävanden spelade in; den aktivaste insatsen i detta avseende gjordes av majorerna J.A. Jägerhorn och C.H. Klick, som även lyckades övertala kårbefälhavaren generalmajor C.G. Armfelt att delta i aktionen. Sedan anfallet på Fredrikshamn misslyckats, sammanställde ett antal högre officerare, däribland de tre nämnda, 9/8 1788 i Liikkala by en not (den s.k. Liikala-noten) till kejsarinnan Katarina II med anhållan om fred mot att Finlands gränser före 1743 återställdes. Noten överbringades av Jägerhorn personligen till Katarina i Petersburg. Några dagar senare (12-13/8) samlades en större skara (113) officerare på Anjala gård för att underteckna en deklaration, i vilken de i princip anslöt sig till noten.
Kungen räddades ur den svåra situationen genom den samtidigt inträffade danska krigsförklaringen, som gav honom en välkommen anledning att lämna Finland, där han troligen löpt en viss risk att bli arresterad. Sedan Katarinas svar och ryssarnas uppträdande i övrigt blottat det separatistiska inslaget i Jägerhorns aktion blev de flesta av de sammansvurna betänksamma. I Stockholm var opinionen patriotisk och i Sverige slog den till följd av det danska angreppet över i kungavänlighet. På nyåret kunde Gustav III fängsla de av Anjalaförbundets ledare som inte hunnit fly. Flera dödsdomar fälldes, men avrättad blev endast överste J.H. Hästesko.
Vissa finska historiker såg under decennierna mellan världskrigen i Anjalaförbundet det första betydelsefulla uttrycket för politiska självständighetssträvanden. De blev dock inte oemotsagda, och senare har man helt övergett detta synsätt. (B. Lesch, J.A. Jägerhorn, 1941; E.L. Birck, Till Liikalanotens uppkomsthistoria, 1946; R. Lagerborg, Dess trohet trotsar döden, 1956; A. Sandström, Officerarna som fick nog: Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788-1790, 1996)
Kungen räddades ur den svåra situationen genom den samtidigt inträffade danska krigsförklaringen, som gav honom en välkommen anledning att lämna Finland, där han troligen löpt en viss risk att bli arresterad. Sedan Katarinas svar och ryssarnas uppträdande i övrigt blottat det separatistiska inslaget i Jägerhorns aktion blev de flesta av de sammansvurna betänksamma. I Stockholm var opinionen patriotisk och i Sverige slog den till följd av det danska angreppet över i kungavänlighet. På nyåret kunde Gustav III fängsla de av Anjalaförbundets ledare som inte hunnit fly. Flera dödsdomar fälldes, men avrättad blev endast överste J.H. Hästesko.
Vissa finska historiker såg under decennierna mellan världskrigen i Anjalaförbundet det första betydelsefulla uttrycket för politiska självständighetssträvanden. De blev dock inte oemotsagda, och senare har man helt övergett detta synsätt. (B. Lesch, J.A. Jägerhorn, 1941; E.L. Birck, Till Liikalanotens uppkomsthistoria, 1946; R. Lagerborg, Dess trohet trotsar döden, 1956; A. Sandström, Officerarna som fick nog: Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788-1790, 1996)
Anjalaförbundet. Fantasibild ur Aarno Karimos arbete Kumpujen yöstä. Foto: Finlands Nationalbibliotek.